Problemorienterad eller handlingsorienterad?

Har man rätt att klaga över sin situation om man inte gör något åt den?

Just nu läser jag en bok av Bill Hybels (när ingen ser dig - vem är du då?) och igår när jag åkte hem från jobbet så läste jag just om hur problem och omständigheter kan ta över. Innan hon har hunnit märka det kretsar hela hennes liv runt problemet. Hon blir handlingsförlamad. Hon har valt att låta problemet styra henne. Hon kan inte längre varken lösa det eller göra något annat på andra områden i livet. Hon är sitt eget problem.

Han fortsätter lite längre fram; Om man tillåter sig att bli överväldigad av svårigheter ser framtiden inte ljus ut. Man kommer att fastna i det ena problemet efter det andra. Man kommer att tillbringa hela sitt liv med att inte komma nånstans och förarga sig över att vägen bara leder dig runt, runt. Man blir bitter (min egen tolkning)

Har jag rätt att klaga över att jag är singel när jag inte gör nåt åt det? Om jag inte på något konstruktivt sätt gör något för att förändra min situation - har jag rätt att klaga då? Om jag tycker att jag är för tjock och vill gå ner i vikt men inte gör nåt åt det utan istället tar en kaka till - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs på jobbet och inte vill gå dit, men inte söker något nytt - har jag rätt att klaga då? Om jag inte trivs där jag bor, men inte letar efter något nytt - har jag rätt att klaga då?

Jag tror att man måste välja att stanna upp och stoppa tanken. Man behöver reflektera över hur man kan förändra sin tillvaro och vad man kan göra så att situationen förändras åt det håll dit man vill att den ska gå. Man behöver lyfta blicken. Man behöver ändra fokus. Man kan inte bara sitta och vänta på att "någon" ska ändra den åt mig. Jag måste göra det själv.

Kram Cece