och jag är så fascinerad över att den har gått så fort...
Har haft en grymt soft dag idag. Somnade galet sent igår och var tveksam till om jag skulle gå på mötet idag eller inte, men jag vaknade och traskade iväg. Var in till Skövde efteråt och åt lunch på Thaihouse med Veronica och Camilla och David. Åkte iväg till biltema och köpte tärningar till min bil. Så nu är den pimpad med rosa tärningar :-)
Hamnade hemma hos Veronica och kollade på bad boys 2, eller jag kanske inte såg så mycket. Småsov i soffan är väl snarare en mer korrekt benämning. Och nu så har jag och Pernilla hängt här hemma hos mig och kollat på tv. Är skittrött nu - som vanligt, och ska nog rätt snart stänga ner datorn.
Har idag tänkt en del på hur mitt känsloliv fungerar. Veckan som varit har varit riktigt bra och jag har tyckt att livet varit gött. Men så igår så fick jag värsta dippen och ville bara dö (smått dramatisk...). För grejen är att jag är en sån känslomänniska. Är det bra - så är det verkligen jättebra, och om det är nåt som inte är bra - så blir jag så påverkad och allt känns jobbigt. Och när jag läste igenom det mail jag skickade till L igår så såg jag att jag inte hade så väldigt ljusa nyanser... Och svaret jag fick... ajdå. Jag fick mig verkligen en tankeställare när jag läste det.
Fick frågan om jag verkligen vill ha ett svensson-liv med knappt några nyanser eller om jag vill ha ett liv där jag gör vad jag tror att Gud vill att jag ska göra och att det då är lite stormigt. Sen så tyckte han att jag skulle skärpa till mig... Och visst är det jobbigt när man inser att man har fel och att någon annan har rätt? Jag tycker det i alla fall. Men i det här läget kunde jag inte göra annat än att kapitulera och se att han har rätt.
Jag har tidigare hört uttrycket "den kreativa ångesten" och idag blev jag påmind om det. Nu är jag i och för sig smått allergisk mot just ordet kreativ, men jag tror att det ligger nåt i det uttrycket. Om man som jag fungerar i kreativa gåvor - i mitt fall sång och musik - så finns det nån slags känslighet i en. Har väl inga tunga belägg för min teori här, men jag tror faktiskt att det är så. Så det är väl lika bra att acceptera det.
Jag har ju tidigare insett och accepterat att jag har ångest så då kan jag ju lika gärna lägga på den här ångesten också :-) Och jag måste nog inse att jag behöver lära mig att leva med det. Ibland går det jättebra och jag kan se relativt objektivt på situationen, men med jämna mellanrum så tar kaos över och jag tycker allt är så himla orättvist och att det är så synd om mig som har ångest.
Det är i de lägena som jag har folk runtomkring mig som kan skälla lite på mig. Som kan se det som jag inte kan se. Som kan säga "skärp dig. " Och det är när nån sagt det som jag kan se att min tillvaro inte är så himla farlig. Det är verkligen inte särskilt synd om mig, jag har det riktigt bra. Jag har bara lite ångest och det går över. Det vet jag. Så jag ska nog helt enkelt bara slappna av lite mer.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar