Att lära känna en person, att släppa någon inpå livet, kan vara helt fantastiskt. Det kan ge en så mycket, men samtidigt så är det en stor risk. För ju mer man lär känna någon, ju mer man öppnar sig, desto mer litar man på personen i fråga. Man vågar visa mer och mer de sidorna i sig som kanske inte är de bästa och man vet inte hur det tas emot. Man vet inte om det bär. Och man vet inte om det är värt risken. Tänk om jag inte duger?
För snart två år sedan befann jag mig i den situationen. Jag kom i kontakt med en person som mer eller mindre tvingade mig att möta mina egna sidor. Sidor som jag inte ville se och känslor i mig som jag inte riktigt ville acceptera. Och varje gång vi pratade så kände jag det som att jag stod på en ranglig bro över ett stup. Jag hade ingen aning om det skulle hålla eller inte. Jag visste inte om jag dög. Jag var livrädd, det enda jag kunde gå på var att han sa att det var lugnt. Att jag skulle lita på honom.
Och varje gång jag tog ett steg och tittade tillbaka, såg jag att det hade hållit. Det hade funkat. Och han hade inte försvunnit.
Nu har jag kommit över bron och kan säga att den höll hela vägen. Jag klarade av det och jag är inte så rädd längre. Och min vän som var med hela vägen finns fortfarande kvar. Han försvann inte, trots att han vet så otroligt mycket om mig. Alltså duger jag. Jag är ok.
Och när jag tänker ett steg till, slår mig tanken om värdet av vänskap och vad det egentligen innebär. Det är en sådan förmån att lära känna någon, en annan människa litar på dig och släpper dig inpå livet.
När allt kommer omkring är det så att de enda människor som kan såra en djupt är de som man tillåter att komma på djupet, ända in i ens själ.
Så skriver Erwvin McManus i sin bok hungrig i själen. När jag kom till det stycket i boken så läste jag den meningen om och om igen. Först höll jag inte riktigt med honom, jag tyckte att man visst kunde bli sårad av någon som man inte känner så väl. Men sen när tanken hade slagit lite ro i hjärnan och jag hade funderat lite till så insåg jag att han hade rätt.
För tänk om någon av dina vänner skulle såra dig. Någon av de som står dig närmast gör eller säger något som ger dig ett sår, det såret skulle bli djupare än om samma sak skulle sägas av någon som du inte känner så väl.
Så hur förvaltar du den gåvan? Gåvan att vara någons vän...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar