I förrgår när jag hade parkerat bilen hemma hos mig och satte nyckeln i källarporten så föll min blick på det som låg inblåst i hörnet. Där, i skydd från det mesta låg en hög med höstlöv. Det var inte några fina löv, ni vet de som är så där röda och gula och helt fantastiska. Nej, det var bruna, lite förtorkade löv.
Men så där i mitten låg ett löv som inte såg ut som de andra. Det var som att det precis hade fallit ner från trädet och det var helt grönt fortfarande. Och det låg där i mitten, nästan som om det var skyddat av de andra. Och jag fastnade med blicken på det där lövet ett tag och så började jag fundera.
Tänk om man kunde se på sig själv på det där sättet. Att det gröna fick stå för det som var bra, det som är positivt med mig och det bruna var det som inte var så bra. För min blick fastnade på det gröna, det fina och det som stod för liv. Men det är så många gånger som man istället bara ser det som är fel, det som är negativt, det som är destruktivt och det som bryter ner.
Jag vill vara den som ser det som ger liv. Den som ser det vackra, det fina och det positiva. I mig själv, men likväl hos en annan människa. För om man ser det, om det är det som man ger näring, så kommer det att växa och till slut så tar livet över. Det mörka, det negativa får inte plats utan man är någon som sprider liv.
Man säger att det hjärtat är fullt av, talar munnen. Jag vill tala liv. Jag vill vara den som uppmuntrar och bekräftar. Jag vill vara den som ser. Gud, hjälp mig...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar