Prövningar

Hur ska man hantera när saker och ting inte går ens väg? När jag tycker att livet inte är rättvist mot mig utan det är som att hela världen bestämt sig för att gå emot mig? Eller när man ligger där i sängen, försöker sova och utan förvarning kommer ångesten. Allt blod förflyttas till fötterna och du känner dig helt iskall inombords. Rädslan tar över och man blir alldeles paralyserad och skakig på en och samma gång.

Det första jag vill säga är att livet inte är rättvist. Det är lika bra att du inser det och accepterar det. För när man ser en del personer så är det som att allt bara flyter på för dem. Det är som att de aldrig behöver lägga mer än två fingrar i kors för att lyckas. Och när man ser på en del andra så är det bara slit och inget löser sig av sig självt. Varför ska det vara så?

För ett par månader sedan när jag var i Stockholm så åt jag lunch med min bror Simon och vi pratade en del om hur vi som syskon är väldigt olika. Jag är yngst och den som vill ha trygghet, jag vill veta vad som ligger framför och jag vill väldigt gärna ha ett fast jobb. Simon å andra sidan har inte alls samma behov av trygghet. Den största delen av hans vuxna liv har han varit elitidrottare och har varit beroende av sponsorer och av inspelade pengar för att klara sig. Och han har inte haft problem med det alls. Han tycker bara det är skönt att leva och jag vet inte hur många gånger han sagt att "det löser sig".

Nu är läget att jag har vikariat och han har fast jobb - han som inte ens vill ha det... Smått ironiskt kan man tycka. Och jag kan ibland tycka att han har det så lätt för sig. Han tycker att det löser sig och det gör det ju. Nu missunnar jag honom inte hans jobb, absolut inte. Han är så värd det efter alla år av slit som idrottare. Men jag kan tycka att det är lite orättvist. Jag vill ju ha trygghet och fast jobb och han har inte alls samma behov av det. Så varför får han ha den tillvaron och den tryggheten?

Å andra sidan har jag haft jobb när jag behövt ha det. Det längsta jag gått arbetslös är en månad. Och jag har ju jobb nu, jag har inkomst och jag trivs med det jag gör, så på vilket sätt skulle det vara orättvist? Egentligen? För en del är det enklare än för andra, så är det bara och det är så livet fungerar, så acceptera det och lev ditt liv och gör ditt bästa utifrån de förutsättningar som du har.

Att leva innebär att man får erfarenheter, positiva såväl som negativa. Och det är inte så svårt att hantera det positiva, det är värre med motsatsen. Varje gång något händer som inte är så positivt försöker jag se på det utifrån och fråga mig själv på vilket sätt jag kan ta lärdom av situationen. Och det är det andra jag vill säga. Försök se på det hela utifrån ett annat perspektiv. Se på det som att du kan lära dig något av det. Påminn dig själv om att du blir starkare av det när du tagit dig igenom det.

När det gäller min ångest som dök upp häromnatten så kan jag välja att se på det på två sätt. Antingen ser jag på det som ett misslyckande och som ett nederlag att det dök upp. Jag kan se på mig själv som en sjuk, svag människa som har ett problem som inte försvinner. Eller så kan jag se att det faktiskt var två veckor sedan det hände senast. Jag har ju mått bra ända fram tills nu och jag mår ju faktiskt bra idag igen. Ångesten och oron är borta och jag känner mig lugn och tillfreds med livet.

Jag har ångest och det har jag accepterat och det har jag lärt mig att leva med. Och jag vet ju också nu vad som kan trigga igång min ångest och jag har lärt mig att hantera den. Men hur ska jag se på den? Ska jag se på det som att det är livet? Eller ska jag se på den som en prövning från Gud? Eller kan jag se att det förmodligen är en kombination?

I boken "berörd av himlen redan här" av Darlene Zscech skriver hon "Prövningen är inte för att Gud ska se hurdana vi är; Han känner oss redan innan och utan. Men varje test av tron gör vårt hjärta lite starkare och det växer i mognad och visdom..."

Jag tror nog att jag ser på mitt liv på det här sättet, eller jag försöker göra det i alla fall. Varje motgång, eller om man vill kalla det för prövning gör att jag växer som människa. Varje gång jag tagit mig igenom något jobbigt så känner jag mig starkare och jag känner en annan typ av mognad mot vad jag kände innan. Jag ser det inte som att Gud vill sätta dit mig, utan jag ser på det som att jag kan lära mig något av det. Jag tycker inte att Gud är orättvis som skickar negativa saker på mig, snarare som att Han tillåter att det händer. Han vet vad jag kan hantera och jag vet att jag aldrig blir prövad över min förmåga, även om det ibland känns så.

Men med Guds hjälp och med vänners hjälp kan jag ta mig igenom det och efteråt kan man stå där och känna sig lite starkare. Gud har aldrig brutit sina löften till mig... och Han kommer inte att bryta sina löften till dig heller.

Kram Cece