älskad

Tänk dig att du går på en väg. Inte så bred, men heller inte särskilt smal. Du går där och ser på hur det ser ut runtomkring dig. Du hör några fåglar som kvittrar i nåt träd lite längre bort och du ser hur vinden får träden att vaja lite lätt. Det är så där lite lagom kallt. Du måste egentligen inte ha en mössa på dig, men det har du ändå, bara för att det är lite mysigt.

Allt känns helt ok, men så plötsligt så händer det. Nånting får dig att rycka till, du tappar fotfästet och inom loppet av några sekunder så finner du dig själv liggandes på marken nere i diket. Du tittar dig omkring och du förstår inte riktigt vad det var som hände, för du ser inte vad det var.

Du reser dig upp och det är först då som du märker hur djupt diket är. Du börjar kravla dig uppför kanten för att nå vägen igen, men det är inte så lätt som du tror. Det är lite blött i gräset så du slirar mest. Men så när du nästan är uppe på vägen igen, du känner gruset mot händerna så händer det igen. Och du faller tillbaka ner i diket...

Lite känns det som att du vill ge upp och ligga kvar, för det var ju så jobbigt att klättra och försöka ta sig upp igen. Samtidigt vet du att det inte är något alternativ. Du kan ju inte tillbringa ditt liv nere i ett dike, men uppgiften som ligger framför, att klättra upp igen, känns så övermäktig och du vet inte hur du ska klara av det. Du vet inte om det är värt det.

Men så hör du någon som ropar på dig och du tänker i ditt stilla sinne; jag kanske kan få hjälp att komma upp. Och precis när du tänkt tanken öppnar du dina ögon. Och när du lyfter blicken så ser du din räddning. Precis i rätt tid. Han står där och ler mot dig och tanken som du nyss tänkt, att stanna kvar i diket, känns helt plötsligt väldigt främmande.

Du reser dig upp och sträcker upp din hand och möter Hans hand. Det är fortfarande ganska jobbigt, men sakta och säkert närmar du dig vägen. Och när du är tillbaka uppe på vägen pustar du ut en stund och han hjälper dig att borsta av dig löven som fastnat på din tröja.

Du står där, lite skitig och trött och möter Hans blick. En blick som säger; du är älskad och jag saknar dig. Jag tror på dig och jag vet att du klarar av mer än vad du själv tror att du gör. Och om du nån gång skulle känna dig ensam och tro att du är övergiven, säg mitt namn och du ska se att jag är precis bredvid. Jag lämnar inte din sida, för jag älskar dig.

Och du vet inte vad du ska säga, orden känns så fattiga. För hur ska man kunna förklara sin kärlek, sin tacksamhet till någon som har gjort och gör allt för dig. Och du har inte gjort något för att förtjäna det, du får det ändå, bara för att du är människa.

Och du står där, med ett enda ord som upprepas i ditt inre. Du lyfter din blick och möter Hans och du viskar; Tack!