Läste just på aftonbladets hemsida att några japaner har utvecklat en bärbar airbag. Den visades upp på en mässa för äldre och handikappade och om den blir en framgång återstår väl att se. Det fanns dock vissa brister. Man hade bara kudde för nacken och för ländryggen, så min första tanke blev; hur blir det om man faller framåt? Finns det nåt skydd där, eller är man utlämnad åt det egna ödet?
Och kan man egentligen skydda sig mot allt? Jag tror inte det. Visst kan man minska riskerna för att råka illa ut, men man kan ju aldrig skydda sig helt. Man måste helt enkelt vara beredd på att man kan få lite smällar ibland. En del gör mer ont än andra, men oftast så läker man ihop.
Att ibland våga chansa och ta en risk när man egentligen inte vågar, det är nödvändigt tror jag. Och när man har klarat av det så inser man att begränsningen och rädslan bara var något som du själv skapat i din hjärna. Det var inte så farligt när du väl tagit dig igenom det.
Jag är kontrollmänniska och tycker om när jag vet hur saker och ting fungerar och när jag vet vad som förväntas av mig. Men den här hösten har inte riktigt blivit så. Jag blev så smått inkastad i nya arbetsuppgifter och jag hann inte ha den startsträcka som jag tycker om att ha. Jag vill gärna ha en tid då jag förbereder mig mentalt på att en förändring kommer att ske. Så blev det inte nu.
Men nu när jag har jobbat ett par veckor så kan jag se att allt har löst sig till det bästa ändå. Trots att jag inte fick min startsträcka. Nu har det inte varit enkelt och jag har varit hur trött som helst och väldigt många tankar har snurrat i huvudet, men det har funkat. Jag har klarat av det. Och jag inser att jag klarar mer än jag tror.
Det är väl helt enkelt det som är livet. Att leva och se vad som kommer att hända och märka att jag klarar av det.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar