Tvåsamhet vs ensamhet

Har funderat lite mer på det här med att vara singel, eller ensam som en del kallar det. Vad är det som säger att man är ensam bara för att man är själv? Ibland har jag känt mig som mest ensam när jag är i en folksamling. Ibland till och med när jag är bland mina vänner.

Och vad är det som styr egentligen? Vem bestämmer vilken mall som är det rätta? Vad är det som säger att det är rätt att leva tillsammans med någon? Om jag nu inte träffar nån att leva med - lever jag då fel bara för att jag inte faller in i mallen?

För en tid sen så träffade jag en gammal klasskompis när jag var och handlade mat. Vi hade inte träffats på flera år så det var hur kul som helst att prata lite och uppdatera om hur livet hade blivit sen sist. Hon var gift och hade två barn och när jag på hennes fråga om jag var gift eller hade barn, svarade nekande så var hennes respons "jaha, men det går ju lika bra ändå" !?!?!?! Det är klart att det går lika bra ändå!

Det var som att hon inte visste vad hon skulle säga eller som att hon skulle trösta mig eller nåt. Jag behövde inte bli tröstad. Och jag behövde verkligen inte höra att det går lika bra ändå, trots att jag är singel, för det vet jag att det gör.

Tro nu inte att jag planerar att leva singel hela livet för det gör jag inte. Jag vill verkligen träffa nån som jag kan prata med om allt, nån som jag kan skratta tills jag gråter med, nån som jag kan älska. Men om det nu skulle dröja tills jag är 40 - har jag levt fel då fram tills då? Eller har livet helt enkelt bara blivit så här och det är ok...

Kram Cece

ps. Jag har inte glömt det jag skrev igår om förändringen på jobbet. Skriver mer om det en annan dag.