Don't let go

God is always on your side

He surely will provide

He'll keep you as His child

With a love so strong that He died

So don't ever let go of that first love

Don't ever let go of that heart of worship

That keeps you close to Jesus Christ

Don't you ever let go

Vägskäl

Man brukar säga att livet är som en resa. Inte alltför sällan avbildar man livet som en väg.

Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.

Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.

När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.

Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.

Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.

Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.

Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.

Så ser inte jag det.

Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.

Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.

Men Gud vet och det räcker.

Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.

Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."

Lykta.

Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.

Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.

Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.

Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.

Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.

Märkligt.

Men ändå rätt fantastiskt.

Rädslan finns där...

Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.

Går på toa.

Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.

Somnar om.

Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.

Jag. Måste. Gå. Upp.

In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.

Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?

Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.

Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.

Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.

För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.

Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.

Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.

Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.

Är livrädd för att bli sjuk igen.

Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.

Och med den här känslan kommer skammen. Igen.

Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.

Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.

Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.

Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.

Jag borde inte klaga.

Jag borde inte må så här.

Ändå gör jag det.

Och jag är livrädd...

Vad kommer det sig?

"Om du blir sjukskriven igen så kommer du inte komma tillbaka." 

Ingen fara. Jag känner igen varningssignalerna och lyssnar på mig själv. 

Jag är ärlig mot mig själv nu. 

Jag säger nej. 

Jag funderar igenom saker innan jag ger ett besked. 

Jag tar mig sovmorgon när jag kan. 

Jag stänger av mobilen ibland. 

Är hemma mycket. 

Använder mig av avslappningen som jag fick då. 

Då. När jag var sjukskriven. 

Jag har ju dessutom slutat jobba som lärare. Det som höll på att äta upp mig. 

Nu gör jag något helt annat. 

Plus att jag flyttat. Nu har jag ett hem. Där jag trivs och känner att jag kan koppla av. 

Min oas. 

Om jag nu gör allt detta. Vad kommer det sig då att jag satt 25 minuter i min bil på parkeringen till coop innan jag orkade ta mig ur den och in i affären?

Vad kommer det sig då att jag är trött oavsett hur mycket jag sover?

Vad kommer det sig då att musklerna börjar protestera?

Vad kommer det sig då att jag en fredagskväll ligger i min soffa klockan åtta och funderar på att gå och lägga mig?

Vad kommer det sig då att jag inte har någon ork till att plocka i ordning här hemma?

Vad kommer det sig då att det känns som att jag kommer få hjärtklappning om jag tar ett djupt andetag?

Vad kommer det sig?

Min underbara vän...
"Vill bara säga att du är en helt fantastisk, underbar vän!! Du gör mig till en bättre människa och du är så stark, så modig, så enastående!! Du är en förebild!!! Tusen kramar"

Jag...
"TACK!! Du anar inte vad detta betyder för mig. Är helt ofattbart att du tycker så om mig. Tack!! Det värmer verkligen. Är så störd över att min depression fortfarande kan ta över. Men tack! Dina ord bär mig just nu och de lyfter mig."

Min underbara vän...
"Jag menar det verkligen!! Om alla hade en vän som du skulle världen annorlunda ut!!"

Min sjunkande dipp vände efter att ha haft den här konversationen med min underbara syster. Inte min biologiska - för det har jag ingen, men hon är min närmaste. Min syster. Tack för att du finns! Du bär mig!

...

Den där känslan när man inte riktigt orkar längre... vad gör man då?

För varje dag som går

Klicka på bilden för att lyssna på sången i Spotify

När tystnaden är total
När förvirringens klor tar tag
När hjärtat gråter och stannar ett slag
När allting är upp och ner
När jag ingen ljusning ser
Då är Du nära och för mig ber

När livet har sin gång
När själen stelnat utav sorg
När frågorna aldrig tar slut
När jag inte förstår vad som sker
När jag bara enkla ord kan be
Då är Du nära och mitt liv Du ser

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

När nåden har sköljt mig ren
När friden sakta sänkt sig ned
När livet börjar om igen
Och när tiden har läkt alla sår
Och när hjärtat börjar slå
Då är Du nära och jag min framtid ger till Dig

Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går

På tal om drömmar...

"Jag har alltid drömt om att driva en gårdsbutik på landet och nu är jag här. Jag är i min dröm."

"Jag har alltid drömt om att resa runt jorden, så jag tog alla mina sparpengar och gjorde det. Jag är i min dröm."

Jag vet inte hur många gånger jag har läst artiklar eller reportage om människor som har storslagna drömmar och som har kommit till ett vägskäl i livet. Ett vägskäl där man antingen blir kvar i det man är eller så följer man sin dröm.

Varje gång jag har läst om sådana människor så börjar jag fundera - vad har jag för dröm? Vad vill jag uppnå i livet?

Och det är som att det inte spelar någon roll hur länge jag tänker - jag kommer aldrig på något. Jag har ingen dröm. Det är som att jag är helt nöjd med det jag lever i. Jag har ett jobb som jag trivs med, vänner som jag älskar, jag lever i ett land som gör mig trygg. Jag strävar inte efter något mer.

Men så i fredags slog det mig. Jag har faktiskt en dröm. Jag har alltid velat åka till USA och besöka en svart kyrka. Få delta i deras gudstjänst och få komma till gospelns vagga. Det har jag alltid drömt om.

Nu finns möjligheten. En möjlighet att dela den här drömmen med en riktigt god vän. Plus några till som jag inte känner än. I april åker jag till Chicago. Till gospelns vagga. Det känns helt fantastiskt!

Balansgång

I takt med att jag mår bättre - desto mindre blir mitt behov av att skriva här. Det är som att det är lättare att hantera livet utan att behöva sätta ord på saker och ting när jag mår bra.

Därav min tystnad. För att jag mår ganska så bra.

Jag flyttade ju för en månad sedan som ni kanske vet. Den märkliga känslan av att ha kommit hem är ibland alldeles överväldigande. Jag känner ett lugn som jag inte känt på länge. Jag känner mig mer hemma här än vad jag någonsin känt. Jag har kommit mer i ordning än vad jag någonsin gjorde i min förra lägenhet.

Men min sjukdom ligger och lurar i bakgrunden. De senaste dagarna har jag velat ha kontakt på mina villkor. Jag blir störd när telefonen ringer och jag undviker att svara. Jag vill inte prata med någon. Vill vara i fred.

Jag tappar lite lusten till att göra saker. Som att ett grått dovt filter läggs på allt. Igår sov jag nästan hela dagen. Inte bara för att jag var lite sjuk tror jag. Jag orkade bara inte göra något.

Jag tappar hungern. Mår mest illa. Har svårt att få i mig mat. Äter för att jag måste och först när det har gått så långt att jag mår illa av hungern.

Det stör mig när det tippar över så här. För jag har ju egentligen ingenting att klaga på. Jag har det bra. Inget särskilt som har hänt. Min familj är friska. Jag trivs med mitt jobb och mitt hem. Jag har vänner som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka.

Jag känner igen de tidiga symtomen. Och trots att jag varit sjuk i flera år så vet jag inte hur jag ska hantera det...

Kluven

Jag har i flera dagar känt att jag vill skriva något. Men det är som att jag inte kan samla ihop mina tankar till ett inlägg.

Tankarna spretar åt alla håll. Som tentakler som sträcker sig utåt. Vill vidare. Söker efter något, men famlar i blindo. Vet inte vad den stöter på. Vad det är som den söker efter.

Det känns märkligt.

Men jag mår bra. Känslorna bara kommer över mig ibland. Känslan av lugn. Ro. Frid. Lycka.

Jo, det är sant. Jag känner mig lycklig. Lättad. Hemma.

Ibland kommer dock rädslan. Att bubblan ska spricka. Att jag snart ska störta. Det har ju hänt förut så varför skulle det inte hända nu?

Men när den där känslan vill ta över - då vänder jag mig om. Fokuserar på något annat och vet att jag har rätt att vara lycklig.

Det är min tur nu...

Äntligen hemma

På min dörrmatta står det två ord - äntligen hemma. Precis så känner jag. Jag är äntligen hemma. Trots att jag inte har några möbler här mer än köksbord och stolar. Jag sover på en madrass på golvet. Alla mina kläder är i väskor som ligger på golvet.

Men ändå känns det som att jag har kommit hem.

Jag har i ett par veckor känt av min kvällsångest igen. Jag har inte kunnat komma till ro och jag har inte riktigt vetat varför. Jag vet bara att det har stört mig.

Men i kväll är första natten som jag sover i mitt nya hem och jag har ingen ångest. Jag känner mig bara helt lugn.

Jag är äntligen hemma!

Allt är nytt - ändå som det alltid har varit

Lägenheten är min. I fredags hämtade jag nycklarna och helgen har gått åt till att riva tapeter. Känns som att jag är ett enda stort dammoln... När vi satt på balkongen tidigare idag så kände jag mig så där löjligt lycklig. Som att allt har fallit på plats. 

Men nu i kväll kommer ångesten. Den som sätter sig i kroppen. Där känslan av att hjärtat slår lite för hårt och sitter lite för högt i kroppen. Där känslan är att man mår illa, men ändå hungrig. Där känslan är att man vill stänga in sig, samtidigt som man vill ut och andas. 

Där känslan är att jag skulle tagit en sömntablett för att somna ifrån allt finns. Men jag har inga. Så jag får genomlida det. Det borde gå. Det har i alla fall gjort det förut. 

All tid i världen

Det är någonting i mitt liv som har förändrats. Markant. Och det blir väldigt tydligt nu när jag är mitt uppe i min flytt.

Jag som tidigare nästan krampaktigt hållit kvar vid saker. Oväsentliga saker som inte har någon betydelse. Som bara åkt med i kartongerna med varje flytt. Den här gången gör de inte det. Jag slänger och rensar ut. Böckerna som jag haft så svårt att skilja mig ifrån - nu är det fyra papperskassar fulla med böcker som ska till second hand.

Papper och annat som jag så ofta tänkt att det kan vara kul att spara - nu slänger jag. Helt osentimentalt och utan ånger. För ett ögonblick skrämmer det mig. Det är som att mina känslor stängts av. Känslokall. Jag kanske har blivit det. På riktigt.

Men rädslan finns där i bara några sekunder. Sedan försvinner det. Det kanske är så att i och med mitt steg att sluta som lärare så har så mycket annat släppt. När jag släppte den kontrollen, när jag vågade ta steget ut i det okända - det var då som jag blev fri. På riktigt.

För så känns det. Som att jag är fri. Känslan är så överväldigande och jag känner ett lugn som jag inte känt tidigare. Jag som alltid vill vara förberedd och ute i god tid - nu känns det som att jag har all tid i världen.

Jag får nyckeln på fredag förmiddag. Halva köket är kvar att packa. Likaså vardagsrummet och sovrummet. Men det känns lugnt.

För jag har ju all tid i världen...

Hm...

Jag vet inte vad det är, men ibland vill jag bara sätta mig ned och gråta. Som bekant kan jag inte det. Tårarna sitter fortfarande kvar i mitt inre och kramar så hårt om hjärtat att jag ibland får svårt att andas.

Och mitt i all frid och lycka över hur saker och ting har fallit på plats så är det som att känslorna är bedövade. Som att det ligger en mörk slöja över mitt inre. Skjuter det mesta på framtiden. Har bara börjat packa ytterst lite, men det är som att jag inte orkar just nu. Jag måste ringa och prata med min bror om när han kan hjälpa till att köra prylarna, men tänker varje dag att "det gör jag i morgon".

Jag vet inte riktigt varför det känns så.

Lugn och trygg

Det var evigheter sedan jag gav ifrån mig något livstecken här på bloggen. Men jag ser att ni är några som tittar in här ändå - TACK! Det gläder mig!

Mitt liv är i en enda stor förändringsfas. Det känns som att jag lever mitt i en karusell - nya saker dyker upp hela tiden och jag vet inte riktigt när den ska stanna. När ska förändringen sluta.

Men det märkliga är att jag älskar det! Jag som känner mig trygg med ramar och när jag vet vad som förväntas av mig - jag lever i det motsatta just nu, men jag älskar det! Och det förvånar mig att jag gör det.

Jag mår otroligt bra. Jag är lugnare än vad jag någonsin har varit. Gud känns närmare än på länge. Jag vet vem jag är och jag har börjat älska mig själv - på riktigt. Den känslan är oslagbar!