Jag vet inte vad det är, men ibland vill jag bara sätta mig ned och gråta. Som bekant kan jag inte det. Tårarna sitter fortfarande kvar i mitt inre och kramar så hårt om hjärtat att jag ibland får svårt att andas.
Och mitt i all frid och lycka över hur saker och ting har fallit på plats så är det som att känslorna är bedövade. Som att det ligger en mörk slöja över mitt inre. Skjuter det mesta på framtiden. Har bara börjat packa ytterst lite, men det är som att jag inte orkar just nu. Jag måste ringa och prata med min bror om när han kan hjälpa till att köra prylarna, men tänker varje dag att "det gör jag i morgon".
Jag vet inte riktigt varför det känns så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar