Flickan

Klockan var mycket och hon kände sig stressad. Hon sträckte sig efter väskan och slängde upp den över axeln, tog mobilen och nycklarna och tog en sista koll i spegeln innan hon öppnade dörren och skyndade sig ut.

Solen sken och hon tog på sig sina svarta solglasögon samtidigt som hon korsade vägen. Hon kände sig stolt, glad och det riktigt strålade om henne. När hon log - då log hon ända ifrån hjärtat och det glittrade i ögonen på henne. Hon var så vacker.

Hon märkte att allt inte var som det skulle så fort hon klev innanför dörrarna. Den tryckande tystnaden och föraktet som lyste när ögonen möttes, fick hennes inre att kylas ned inom loppet av en hundradels sekund.

Det behövdes inga ord för att hon skulle förstå vilka tankar som den andra tänkte om henne. Hon visste ändå. Blicken sade allt.

Du duger inte. Du borde inte vara som du är. Du borde vara annorlunda. Det är inte så här jag vill att du ska vara. Du är inte okej.

Leendet stelnade och hon kände sig inte vacker längre. Ångesten gröpte hål i hennes hjärta och hon dog lite mer för varje slag...