Livet känns lite enklare nu i skrivande stund. Men jag inser att jag måste vara vaksam över min tid. Jag faller lätt tillbaka i gamla mönster och jag måste påminna mig om att jag inte frisk.
Men det är svårt att få andra att förstå. Det syns ju inte på mig att jag är sjuk och nu när jag dessutom har gått upp i tid är det som att jag förväntas må bra - hela tiden. "Men du kan väl göra det här och sen tänkte vi åka dit på den eftermiddagen och då följer du väl med." Helt plötsligt försvinner all tid och kvar står jag - ensam - ångestfylld och utmattad.
Att det ska vara så svårt att vara sann mot sig själv...
2 kommentarer:
Fast vi inte känner varandra på riktigt så känns det som om vi förstår varandra. Precis det du skriver är det samma som jag känner. Det här med att andra kan inte förstå, det syns ju inte utanpå att man är sjuk men inom en så är det ett rent kaos.
Ibland önskade man att det kunde synas utåt hur dåligt man mår. Jag känner ofta så med min reumatism också, jag har sådan värk i hela kroppen men det syns inte utåt så folk tror inte att jag är sjuk. Samma nu när jag är nedstämd, det syns ju inte, men det känns desto mer. Om man ändå kunde lära sig att säga nej, det är nog mitt största problem, att inte kunna nej. /Kram
Skicka en kommentar