I morgon är det personalmöte på jobbet, har dock inte bestämt mig än om jag ska åka eller inte. I och med att det tar mig en timme att ta mig dit, behöver jag åka hemifrån senast halv åtta för att komma i tid. Som bekant mår jag inte helt strålande på förmiddagarna och jag får väl se lite hur jag sover i natt. Tänkte att jag ställer klockan i alla fall så får jag se hur det känns.
Det är i de här lägena som jag önskar att jag hade närmare till jobbet. Har jobbat fyra dagar sedan min sjukskrivning gick ut och jag känner mig redan trött på vägen. Jag kan varenda kurva, vartenda gupp. En kunskap jag gärna hade varit utan. Jag hade gärna bott närmare.
Men man kan inte få allt.
Jag mår ändå bättre idag mot när jag jobbade sist, vilket får mig att tro att det var ett tillfälligt bakslag. Det kanske egentligen inte var så konstigt att jag reagerade som jag gjorde, jag hade ju ändå varit hemma i nästan fem månader. Så från att inte göra något särskilt på dagarna och helt styra hur mycket intryck jag fick, skulle jag nu möta både kollegor och elever igen.
Sedan tror jag att det är lite som min kurator sade sist jag var där - har man en sjukdom blir man hyperkänslig för alla symtom man får. Man lyssnar in kroppen kanske lite väl mycket ibland och tolkar vartenda symtom som bakslag i depressionen och utmattningen. Det är svårt att sålla vad som hör till sjukdomen och vad som hör till det normala livet.
Som nu till exempel - jag känner mig jättelåg och ledsen. Hör det till depressionen eller hör det till livet? Jag vet inte.
Känslan skapar en massa frågor och funderingar. Lever jag eller existerar jag bara? Är jag på den plats jag ska vara på eller ska jag vara någon annanstans? Mörkret ute skapar mer ångest än frid ikväll. Jag ser på klockan och jag känner mig rädd. Vet att jag snart ska gå och lägga mig och det knyter sig i mig.
Och så tycker jag att jag inte ska klaga... Att jag återigen överdriver och bara är känslig. Jag vill vara positiv, jag vill skriva bra saker här på bloggen, men det känns inte som att jag gör det.
Jag vet inte ens om jag är hungrig. Jag borde vara det - har inte ätit sedan två...
1 kommentar:
har läst lite av din blogg nu, inte allt, långt ifrån. Vardagens måsten finns i vägen eller rättare sagt behöver få plats. Jag skall fortsätta läsa mer, senare, när lugnet lagt sig lite. Vill dock bara säga att du har ett otroligt vackert språk. Det Du skriver, det du med ord målar, berör djupt.
Jag hoppas att du fick några rofyllda timmar av den så välbehövliga sömnen i natt och att du därefter har haft en bra, bra dag.
Kram till dig //Gabriella
Skicka en kommentar