Det knirkade till i det gistna gamla träet och hon log. Ljudet var så bekant att hon rös till av välbehag. Hon älskade att vara här. Hon gick längst ut på bryggan, satte sig ned och tog ett djupt andetag. Hon fylldes av liv, av lugn. Hon var hemma.
Hemma, där ingen kunde störa. Där ingenting kunde förstöra. Det var bara hon och livet.
Hon stängde ute alla tankar på det som hade varit. Oron inför framtiden lät hon bara försvinna bort. Ljudet ifrån de små vågorna som kluckade emot bryggan slog an en ton inom henne. Det var som det skulle vara. Det var som om ingen tid hade gått. Ingenting hade hänt.
Hon var i sin egen värld och hon kände sig trygg. Precis som det skulle vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar