En del människor vet ända från att de är små vad de vill bli när de blir stora - jag hör inte till dem. Jag drömde aldrig om att jobba med musik och när det var dags att börja gymnasiet blev det omvårdnad som jag valde.
När jag började läsa musik på folkhögskola var jag inte alls inställd på att utbilda mig vidare inom just det ämnet. Det fanns en underliggande oro att jag skulle tröttna på sången och jag ville inte att det skulle bli jobb av mitt största intresse. Nu blev det ändå så att jag började på musikhögskolan och sedan några år tillbaka har jag titeln sångpedagog.
Jag har hela tiden tyckt om mitt jobb och jag har inte känt att det har varit jobbigt. Inte ens när jag blev deprimerad och sjukskriven kände jag så, jag såg andra orsaker till att jag blev sjuk.
Men i helgen har allting ställts på sin spets. För första gången på flera år var jag med i en kör, inte som ansvarig för någon del - jag var bara med och sjöng och jag blev påmind om hur roligt det var. Igår när jag satt i min soffa insåg jag att jag hade glömt bort det.
De senaste tio åren har sång varit förknippat med lektioner, teknik och prestation. Jag har varit medveten om hur jag låter, hur jag vill låta och vad det är jag förmedlar. Men nu har jag hittat tillbaka till kärleken igen. Jag har hittat tillbaka till själva kärnan i sången och vad det är jag älskar med det.
Och det känns ganska skrämmande att min stora farhåga slog in och att det har tagit mig tio år att inse det...
2 kommentarer:
Ja så livet kan vända allt till sin spets ibland. Men vad skönt att du hittade tillbaka till känslan igen, att sång är roligt och lustfyllt och inte bara jobb. Jag hittade hit via anci62 blogg. Ska läsa lite mera hos dig nu ikväll. /Kram
Välkommen hit Marie-Louise!
Skicka en kommentar