Tystnaden är så kompakt. Den skapar utrymme för det som trängts undan för alla ljud. På något märkligt sätt skapar det en rädsla. Skapar sömnlöshet. Jag både känner och hör hur blodet susar genom min kropp. Det forsar fram och för med sig alla tankar - alla funderingar.
Drack jag kaffe för sent? Har jag tagit mina sömntabletter för många nätter? Kan jag inte somna utan att ta dem nu? Var det dumt att vila på eftermiddagen?
Kände redan innan jag gick och lade mig att det skulle bli en jobbig insomning. Kände redan då hur rädslan för att somna ökade. Rädd för tystnaden. Mörkret.
Känner mig på ett sätt febrig. Kall ända in i märgen. Öm. Men inte hängig.
Har gett upp tanken på att somna i sovrummet nu. Har tagit mina kuddar och mitt täcke och lagt mig i soffan istället. Tv:n är på - skönt att det är OS. Då är det inte bara dåliga serier som det är i vanliga fall på nätterna. Minns när jag jobbade natt och det var kvinnofängelset. Det var ingen bra serie ens när det var nytt. Ändå kollade man på det.
Det paradoxala i tillvaron är att jag ändå känner att jag mår bättre. Men när jag läser igenom det jag skriver är det svårt att se det. Men jag gör ändå det. Mår bättre alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar