Jag var ju uppe i Stockholm i helgen och det var faktiskt första gången sedan jag flyttade därifrån som jag kände att jag saknade det. Jag har funderat jättemycket på det hela, men jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde att jag kände så. Men allt var så välkänt. Alla ljud. All trängsel. Tunnelbanan. Det var som att något klickade till inom mig.

Jag känner till Stockholm. Vissa delar av stan kan jag till och med riktigt bra och den där känslan som infann sig när jag körde från söder och hem till lägenheten - det var som att jag var hemma. Jag fick en liten kick av att jag klarade av det. Att jag visste vart vi skulle. Jag känner inte att jag vill flytta tillbaka - det är inte det. Men det var någon slags hemkänsla som dök upp och det förvånade mig för jag har inte känt det tidigare.

Nu ikväll snurrar tankedrevet på högvarv igen. Fick ett mail förut som startade det hela. Jag trodde att jag kunde hantera det men ju mörkare det blir desto mer rastlös blir jag. Alla "tänk om" funderingar tar slut på mig. Väger olika alternativ fram och tillbaka men jag vet inte om jag kommer fram till något. Känns lite rörigt.

Samtidigt på något märkligt sätt så känner jag mig bättre. Jag orkar mer och jag märker hur min lägstanivå höjs hela tiden. Det enda jag inte blir klok på är sömnen. Nu när jag var i Stockholm så sov jag jättebra. Kände mig utvilad när jag vaknade och jag drömde i princip ingenting. Men i natt här hemma var det oroligt igen. Vaknar flera gånger och jag drömmer en massa. Förstår inte det. Borde ju vara tvärtom.

Jag vill må bra. Jag vill orka saker igen. Jag vill känna att jag är glad igen. Inte bara ibland utan den mesta tiden. Jag tror att det kommer att bli så - jag undrar bara när...