Har ju mått ganska ok några dagar och det har varit så otroligt skönt! Men nu sedan en timme ungefär så märker jag hur oron och ångesten kryper omkring i kroppen. Ska till kuratorn nu kvar i tre och jag funderar på om det är det som är orsaken. Det känns som att hela dagen är förstörd bara för att jag har en tid hos henne. Ganska löjligt egentligen för det är ju inte så att jag har en massa annat inbokat som "störs".
Men det är så det känns. Funderade ett tag på om jag skulle avboka tiden för att jag mår rätt ok och för att jag inte vet vad vi ska prata om. Men det kanske inte är så smart. Med tanke på hur jag mår nu...
Och samtidigt tycker jag att jag är överkänslig. Att jag inte ska vara så löjlig. Andra har det så mycket värre. Det finns de som är sjuka på riktigt och har rätt att klaga. Jag har ju själv försatt mig i den här situationen och har bara mig själv att skylla. Det är ju inte så att jag ska dö direkt.
Sitter och tittar på klockan hela tiden och funderar på om jag ska gå eller om jag ska ta bilen. Om jag tar bilen kan jag göra lite andra ärenden samtidigt. Går igenom i hjärnan när jag måste gå hemifrån för att hinna. Räknar ner. Räknar om.
Vill åka iväg. Rymma härifrån ett tag. Men jag vet inte vart. Jag kan liksom inte rymma ifrån mig själv. Det spelar ingen roll vart jag är. Mitt jag är alltid med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar