Jag vet inte varför men jag känner mig så ledsen idag. Trött. Uppgiven. Sorgsen. Vill ha trygghet. Närhet. Funderar på att åka bort till mamma och pappa. Vill bara kunna vara.
Tystnaden är så påträngande. Så tydlig. Älskade vännerna finns kvar. De jag trodde skulle vara kvar är det. En del andra har vuxit i mina ögon. De som vågar ställa frågorna. De som verkligen lyssnar. De som visar att de bryr sig. Men i övrigt är det tyst. Väldigt tyst. Känner mig bortglömd. Oviktig.
En del säger att jag kan höra av mig när som helst. Att de alltid finns där och ställer upp. Men när det väl gäller så svarar de inte. Då får jag inte tag på dem. Och då klingar de där orden väldigt illa.
Skrivna kommentarer från bittra så kallade vänner sårar ända in i hjärtat. Jag får höra att kristna har en vidrig människosyn. Det betyder alltså att jag har det - för jag är ju kristen. Klarar inte riktigt av just nu att filtrera det där. Jag kan inte riktigt bara släppa det och låta det passera.
Fäster ögonen på den vackra tulpanbuketten jag fick igår av fina A. Försöker fokusera om. Fokusera på omsorgen och kärleken som jag ändå får av många.
Men idag känner jag mig ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar