Det var inte så här det var tänkt att bli...

Det känns som att mitt inre håller på att gå sönder.

Ångesten har kommit tillbaka. Den där fysiska ångesten. Hjärtat sitter utanpå kroppen och händerna skakar.

Jag sover dåligt. Somnar sent. Vaknar tidigt. Känner mig aldrig utvilad. Är bara trött. Trött. Trött.

Jag skjuter upp saker och undviker sammanhang. Orkar inte med nya människor. Vill bara vara ifred.

Drar mig undan.

Har svårt att ta mig för saker. Jag vill träna. Ändå hittar jag orsaker till att inte göra det.

Vill bara sova.

Känner mig osäker på mig själv och på min förmåga. På om jag är på rätt plats eller inte. Jag vet att jag har förtroende. Både från människor och från styrelsen.

Det hjälper inte. Jag känner mig osäker ändå.

Tänker mycket. Funderar på när det egentligen ska kännas som att man landar. När man hittar rätt i livet.

Istället tänker jag bara "det var inte så här jag trodde att livet skulle bli"...

Here we go again

Jag sover dåligt igen. Somnar sent. Vaknar ofta och vaknar tidigt. Känner mig aldrig riktigt utvilad.

Tankarna snurrar runt och det går inte få stopp på dem.

Funderar på om det är våren som gör det. Jag vet ju sedan tidigare att jag mår lite sämre när våren kommer. En del dippar på hösten, jag dippar på våren.

Men jag vet inte. Känns som att jag inte har koll på någonting faktiskt om jag ska vara ärlig.

Jodå, jag lever

En del dagar är det som har själen har gått sönder.

Idag är en sådan dag.

Kraften att göra något har inte funnits. Istället har känslan av att vara ett misstag varit stor. Misslyckad.

Den känslan har hållit sig borta under en lång tid. Men idag dök den upp igen.

Det började med att jag tittade på mina föräldrars bröllopskort. Jag insåg att mamma var 21 när hon gifte sig. När hon var 23 föddes min äldsta bror. När hon var 29 min andra bror och när hon fyllde 30 föddes jag.

Om det hade varit mitt liv - då hade min äldsta son varit 15 i år...

Jag är 37, fyller 38 i november.

Jag vet att mitt värde inte hänger på barn, men den här känslan av att vara över... Jag orkar inte den.

Jag vill inte längre ha en ledig dag där jag inte vet vad jag ska göra. Det slutar bara med att jag sitter hemma, för vad ska jag göra? Vem ska jag göra något med?

Sommaren närmar sig och därmed semestern. Jag vill vara ledig, men ändå inte. För vem ska jag göra något med?

Jag hade tänkt ta min bil, tanka den full och sedan röra mig uppåt i landet och hälsa på kompisar. Landa i norrland hos min bror och sedan röra mig tillbaka hemåt igen. I förra veckan får jag reda på att mina föräldrar har tänkt göra samma sak. Det betyder att jag måste hitta på något annat.

För annars kommer förslaget att jag kan åka med dem. Och det är ju jättesnällt. Spara pengar på bensin och de ska ju ändå åka.

Men jag vill inte vara 37 och åka på semester med mina föräldrar. Jag kan säkert åka på nån resa med någon av mina vänner, men de har ju sina familjer numera. Det är bara jag över.

Ensamheten håller på att knäcka mig just nu. Och jag avskyr det.

Gott nytt år...

Det händer igen

Det här att jag återigen tar min tillflykt till soffan för att kunna somna. Förvisso en timme tidigare än sist, men ändå. 

Hur mår jag egentligen? 

Jag kommer att klara av det

Efter att ha legat i bara tio minuter i soffan kom jag till ro. Sov till halv sex. Då gick jag in till sängen och somnade om till kvart i sju. Då skulle jag gått upp.

Det gjorde jag inte. Snoozade till halv åtta. Då fick jag väldigt, väldigt bråttom.

Ungefär fyra timmars sömn är lite för lite. Har legat på sparlåga hela dagen. Haft svårt att sortera och prioritera. Vid lunch när jag åkte tillbaka till jobbet så kom tårarna. Följde med mamma till stora staden och handlade nya mattor till mig istället. Fick ändå över tio timmar på jobbet idag...

När klockan var kvart över nio gick jag därifrån. Hem. Bytte om till träningskläder och åkte till gymmet med närmaste vännen. Tränade ur mig en massa tankar och känslor. Kroppen var helt slut. Hade inte ätit sedan ett. Bara tagit ett litet mellanmål vid halv åtta.

Det märktes. Musklerna hade ingen som helst energi och jag tog ut mig så mycket att jag nästan svimmade. Men jag behövde det. Mellan övningarna pratade vi. Mest jag kanske. Fick ur mig all ångest. Alla tankar. Allt tvivel och all sorg.

Jag behövde det också. Någon som lyssnade. Någon som fanns där. En som inte tyckte synd om mig och ömkade. Men som förstod att det är jobbigt. För det är det.

Men jag vet också att jag kommer att klara av det. Det har varit värre. Jag har varit i det mörkaste mörka och vänt. Jag är inte där. Det är därför jag vet att jag kommer att klara av det.

Sömnlös

Ångesten är påtaglig. Tror inte det bara beror på sorgen. Men sorgen har dragit upp en massa känslor - skrev om det tidigare. Känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Det är som att jag har tappat allt. Allt jag en gång lärde mig. 

Istället går jag tillbaka till gamla invanda mönster. Har lämnat sängen. Kunde inte komma till ro. 

Istället har jag tagit min tillflykt till soffan. Den jag mer eller mindre bodde i när jag mådde som sämst. Tvn står på. Trycker mig mot ryggstödet. Har kuddar framför mig som jag kramar om. För gör jag så o samtidigt blundar, så glömmer man bort att man är ensam. 

Klockan är nu halv tre. Kvart i sju ringer min klocka. Det är ungefär fyra timmar. Känns sådär... 

Kaos

Känslorna är i kaos.

Jag trodde inte de skulle vara det. Efter tårarna igår så kändes det ändå som att läget var under kontroll. Det är klart att jag var ledsen, men det kändes ändå ok.

Men idag vet jag inte riktigt. Känner mig låg och påverkad. På körövningen i kväll så fixade jag inte att sjunga allt. Stod längst bak och hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Skulle tränat i kväll, men jag klarade inte av det. Det kändes bara meningslöst. Allt känns meningslöst.

Myriader av känslor kommer upp till ytan. Saker som jag inte tänkt på på evigheter. Tankar och känslor blandar sig och skapar ett kaos som jag inte vet hur jag ska hantera.

Just nu känns det väldigt, väldigt ensamt...

Att låta någon gå

Igår fyllde min morbror 75 år. Vi visste inte om vi skulle åka in till honom och fira. Om det var läge. För hans fru var dålig. Väldigt dålig. Cancern som intog hennes kropp i början av sommaren höll på att ta över.

Men vi åkte. Han ville det.

När vi kom hem till dem kändes sorgen. Mina kusiner var där. Ledsna. Men tacksamma att vi fanns där. Att vi inte ryggade tillbaka.

När jag gick in till henne såg jag det jag inte ville se. Att det inte var långt kvar. Hon har inte kunnat äta på länge. Hon var så mager där hon låg under täcket. Hon hade tappat färgen. Hade andningsuppehåll. Men när jag pratade med henne så viskade hon till svar. Hon märkte av att vi var där.

Vi stannade inte så länge. Och när vi satt i bilen på väg hem igen så förstod jag att det var sista gången jag träffade henne.

Idag på gudstjänsten tände jag ett ljus för henne. Bad till Gud att Han skulle ta emot henne.

Vid tjugo över fyra får jag beskedet att hon fått somna in. Hon har släppt taget. Vi lät henne gå.

Sorgen och saknade är påtaglig.

Men jag känner en lättnad att hon inte behövde vara kvar i något som inte längre var något liv. Att hon fick somna in omsluten av kärlek. Utan smärta. Utan ångest. Med de närmsta hos sig.

I mitt fönster står en fin orkidé som jag fick när jag flyttade in här. Varje gång jag ser den kommer jag att tänka på henne. På hennes goa kramar. Hennes hesa skratt efter alla år av rökning. Hennes kaffe som hon alltid kokade på spisen.

Jag kommer att sakna henne. Jag gör det redan.

Men jag vet att hon inte längre har ont. Det skänker tröst.

Osäker mitt i det säkra

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att "nu ska jag skriva något på bloggen", men så stannar det bara vid tanken. 

Inspirationen finns. Viljan finns. Men orken saknas. 

Det har varit några omtumlande månader. Minst sagt. Mycket som har hänt och mycket som händer just nu. 

Men jag trivs. I alla fall för det mesta. Ibland känner man att man undrar vad man har gett sig in på. Om man verkligen kommer att klara av det här. 

Vissa dagar känns det helt självklart och naturligt att jag är här. 

Men jag tänker att det är så med livet. Att man är osäker mitt i det säkra. Det hör nog till. 

Den känslan...

När man inte kan sova för att man oroar sig för om man gör ett bra jobb eller inte. 

När man fortfarande har ett helt rum med kartonger kvar i lägenheten som inte är uppackade.

När man känner sig så ensam och liten i världen. 

När man inte vet i vilken ände man ska börja med allt. 

När man inte riktigt orkar utan istället sätter sig i soffan och gråter en skvätt. 

Den känslan...

Känslan av att tillhöra något mer...

Tänk att ni fortfarande är kvar hos mig. Trots att jag inte har skrivit på flera veckor.

Jag går in här ibland. Tittar och ser ifall någon lämnat något avtryck. Jag ser att ni finns här, även om ni inte skriver något. Och det är helt ok. Ni är så välkomna.

Jag har haft några omtumlande veckor. Veckor av separation och nya relationer. Jag lämnade min stad för att flytta till hemstaden igen. Jag lämnade goa kollegor för att börja arbeta med nya. Jag lämnade en fin lägenhet för att påbörja renovering i nästa. Jag lämnade underbara vänner för att komma tillbaka till de trogna.

Känslorna har suttit utanpå kroppen. Minsta lilla motgång eller vänligt ord har lett till tårar. Rädsla inför vad det är som jag har gett mig in i skapar osäkerhet och tvekan.

Samtidigt finns känslan av att jag är på rätt plats. Jag känner att jag vet vad jag håller på med och jag har redan fått vänliga ord. Ord av bekräftelse. Välkomnande kramar och leenden. Jag känner mig verkligen välkommen.

Det nya har bara börjat. Men det känns som att jag har funnits där en lång, lång tid.

Och den första dagen kom och gick...

Ja så var det.

Min första dag på det nya jobbet har passerat och nu ligger jag här i mitt gamla flickrum hos mamma och pappa och ska snart sova.

Det känns bättre nu. Nu när jag har kommit igång och allt känns på riktigt. Innan var allt så diffust och flummigt. Det fanns inget att ta på.

Men helgen som tillbringades i Varberg med en god vän gjorde gott för själen. Så idag var jag redo att börja. Varje kväll den här veckan jobbar jag. Förutom fredag. I morgon är det körövning, onsdag och torsdag är det sammanträde. Fredag är ledig dag för på lördag och söndag ska jag med ungdomarna på deras hajk. Så man kan lugnt säga att det blir en rivstart.

Men det känns bra. Jag känner mig lugn och vet att jag kommer att göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra.

På torsdag efter sammanträdet åker jag "hem" och packar ned min lägenhet. Så långt jag hinner på en dag. Borde hinna en del i alla fall.

Längtar så efter att få komma hem på riktigt. Inte bara jobba här och bo hos mamma och pappa. Utan komma hem. På riktigt.

Jodå. Tur att man är balanserad...

Jag startade igång min favoritserie of all time - band of brothers på paddan och gick ut i köket igen.

Nu är fyra skåp och fyra av fem lådor tomma.

Tänk så mycket enklare det gick när man fick något annat som störde hjärnan än ens egna tankar.

Nu struntar jag i det här för den här dagen. Nu tar jag en dusch och åker och postar lite brev.

Puss på er!

Du har ju rutin

"Du har ju rutin på att flytta nu så det kommer ju gå hur smidigt som helst!"

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det nu. Och ja - jag har rutin på att flytta. För tre år sedan flyttade jag till den här staden. För ett år sedan till den här lägenheten. Nu flyttar jag igen.

Så ja, jag har väl kanske rutin på att flytta.

Problemet är bara att jag inte vill det. Ha rutin alltså. Har i flera dagar gått runt här i lägenheten. Packat en låda. Slängt lite papper. Men det är som att jag inte får någonting gjort. Det känns snarare bara som att jag flyttar runt på saker. Tittar på allt och blir helt matt. Och så kommer tårarna.

Jag orkar inte igen. Jag orkar inte starta om. Inte igen.

Plus att jag på allt inte vill göra allt det här ensam. Jag har fått erbjudande ifrån både familj och vänner att de kan hjälpa till att packa men jag har sagt nej. Vill inte att någon annan ska peta i mina saker.

Låter dubbelt - jag vet.

Funderar på om jag kanske slutade med min medicin för tidigt. Jag kanske behöver den ett tag till. Särskilt som det känns som att jag börjar gråta för ingenting. Det känns inte helt hållbart.

Jag har svårt att komma igång med saker. Bara att gå ned till förrådet i källaren för att hämta kartonger tog mig två dagar.

Jag packar en låda och sedan vet jag inte. Vet inte vart jag ska börja. Vart jag ska fortsätta. Det känns övermäktigt.

Men det är väl bara till att ta ett steg till. En sak till. Ett skåp till. Till slut är man väl klar...