Men vi åkte. Han ville det.
När vi kom hem till dem kändes sorgen. Mina kusiner var där. Ledsna. Men tacksamma att vi fanns där. Att vi inte ryggade tillbaka.
När jag gick in till henne såg jag det jag inte ville se. Att det inte var långt kvar. Hon har inte kunnat äta på länge. Hon var så mager där hon låg under täcket. Hon hade tappat färgen. Hade andningsuppehåll. Men när jag pratade med henne så viskade hon till svar. Hon märkte av att vi var där.
Vi stannade inte så länge. Och när vi satt i bilen på väg hem igen så förstod jag att det var sista gången jag träffade henne.
Idag på gudstjänsten tände jag ett ljus för henne. Bad till Gud att Han skulle ta emot henne.
Vid tjugo över fyra får jag beskedet att hon fått somna in. Hon har släppt taget. Vi lät henne gå.
Sorgen och saknade är påtaglig.
Men jag känner en lättnad att hon inte behövde vara kvar i något som inte längre var något liv. Att hon fick somna in omsluten av kärlek. Utan smärta. Utan ångest. Med de närmsta hos sig.
I mitt fönster står en fin orkidé som jag fick när jag flyttade in här. Varje gång jag ser den kommer jag att tänka på henne. På hennes goa kramar. Hennes hesa skratt efter alla år av rökning. Hennes kaffe som hon alltid kokade på spisen.
Jag kommer att sakna henne. Jag gör det redan.
Men jag vet att hon inte längre har ont. Det skänker tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar