Jag kommer att klara av det

Efter att ha legat i bara tio minuter i soffan kom jag till ro. Sov till halv sex. Då gick jag in till sängen och somnade om till kvart i sju. Då skulle jag gått upp.

Det gjorde jag inte. Snoozade till halv åtta. Då fick jag väldigt, väldigt bråttom.

Ungefär fyra timmars sömn är lite för lite. Har legat på sparlåga hela dagen. Haft svårt att sortera och prioritera. Vid lunch när jag åkte tillbaka till jobbet så kom tårarna. Följde med mamma till stora staden och handlade nya mattor till mig istället. Fick ändå över tio timmar på jobbet idag...

När klockan var kvart över nio gick jag därifrån. Hem. Bytte om till träningskläder och åkte till gymmet med närmaste vännen. Tränade ur mig en massa tankar och känslor. Kroppen var helt slut. Hade inte ätit sedan ett. Bara tagit ett litet mellanmål vid halv åtta.

Det märktes. Musklerna hade ingen som helst energi och jag tog ut mig så mycket att jag nästan svimmade. Men jag behövde det. Mellan övningarna pratade vi. Mest jag kanske. Fick ur mig all ångest. Alla tankar. Allt tvivel och all sorg.

Jag behövde det också. Någon som lyssnade. Någon som fanns där. En som inte tyckte synd om mig och ömkade. Men som förstod att det är jobbigt. För det är det.

Men jag vet också att jag kommer att klara av det. Det har varit värre. Jag har varit i det mörkaste mörka och vänt. Jag är inte där. Det är därför jag vet att jag kommer att klara av det.