Känslan av att tillhöra något mer...

Tänk att ni fortfarande är kvar hos mig. Trots att jag inte har skrivit på flera veckor.

Jag går in här ibland. Tittar och ser ifall någon lämnat något avtryck. Jag ser att ni finns här, även om ni inte skriver något. Och det är helt ok. Ni är så välkomna.

Jag har haft några omtumlande veckor. Veckor av separation och nya relationer. Jag lämnade min stad för att flytta till hemstaden igen. Jag lämnade goa kollegor för att börja arbeta med nya. Jag lämnade en fin lägenhet för att påbörja renovering i nästa. Jag lämnade underbara vänner för att komma tillbaka till de trogna.

Känslorna har suttit utanpå kroppen. Minsta lilla motgång eller vänligt ord har lett till tårar. Rädsla inför vad det är som jag har gett mig in i skapar osäkerhet och tvekan.

Samtidigt finns känslan av att jag är på rätt plats. Jag känner att jag vet vad jag håller på med och jag har redan fått vänliga ord. Ord av bekräftelse. Välkomnande kramar och leenden. Jag känner mig verkligen välkommen.

Det nya har bara börjat. Men det känns som att jag har funnits där en lång, lång tid.