fredag 21 december 2012
torsdag 20 december 2012
If not for your grace
När jag för några år sedan blev sjuk så hade jag väldigt svårt för Gud. Jag tyckte att Han var fånig och frånvarande. Att Han helt struntade i mig - för om Han verkligen brydde sig om mig, då hade jag inte blivit sjuk.
Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.
Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.
Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.
Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.
Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.
Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.
Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.
Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.
Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.
Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.
fredag 14 december 2012
söndag 2 december 2012
1:a advent!
Jag är mitt uppe i en omtumlande tid. Jag trodde att den här perioden innan jul skulle bli lugnare när jag slutade som lärare - det blev den inte.
Jag är mitt uppe i en tid av konserter. Förra söndagen var den första, idag den andra, nästa lördag är det dags igen och den sista är helgen efter det. Plus att jag ska sjunga på en gudstjänst på annandagen.
Det är roligt! Otroligt roligt, men det tar både tid och ork. Mycket övning blir det och det i kombination med en tuff period på jobbet gör att jag känner mig slut.
Jag kan inte riktigt hantera mina känslor. Å andra sidan kanske det är bra. Jag har ju aldrig kunnat gråta. Den här veckan har jag gråtit två gånger. Det förvånar mig.
Samtidigt har det varit skönt. Det känns som att känslorna kommer tillbaka.
Men mitt i allt så känner jag ett lugn i mitt inre och även i mitt hem.
Mitt hem är min oas. Jag känner att det är min plats att återhämta mig och det känns så otroligt skönt!
I förrgår kväll adventspyntade jag här. Tog ett rum i taget och det var så mysigt! Har ju inte bott här någon jul så jag var ju tvungen att hitta nya platser för mitt pynt.
Igår förmiddag gjorde jag rätt på tvätten och plockade undan lite prylar.
Idag sov jag länge, har druckit kaffe och njuter av den fantastiska vinter som vi har här. Vi har säkert 60 cm snö och så är det -10 grader ute. Helt fantastiskt!
Fötterna ligger på soffbordet och jag lägger just nu sista handen vid en julklapp. Har stickat en poncho till min brorsdotter. Att jag sedan är klar med mina julklappar redan är ett underverk. Brukar alltid handla dagen innan julafton annars.
Jag är mitt uppe i en tid av konserter. Förra söndagen var den första, idag den andra, nästa lördag är det dags igen och den sista är helgen efter det. Plus att jag ska sjunga på en gudstjänst på annandagen.
Det är roligt! Otroligt roligt, men det tar både tid och ork. Mycket övning blir det och det i kombination med en tuff period på jobbet gör att jag känner mig slut.
Jag kan inte riktigt hantera mina känslor. Å andra sidan kanske det är bra. Jag har ju aldrig kunnat gråta. Den här veckan har jag gråtit två gånger. Det förvånar mig.
Samtidigt har det varit skönt. Det känns som att känslorna kommer tillbaka.
Men mitt i allt så känner jag ett lugn i mitt inre och även i mitt hem.
Mitt hem är min oas. Jag känner att det är min plats att återhämta mig och det känns så otroligt skönt!
I förrgår kväll adventspyntade jag här. Tog ett rum i taget och det var så mysigt! Har ju inte bott här någon jul så jag var ju tvungen att hitta nya platser för mitt pynt.
Igår förmiddag gjorde jag rätt på tvätten och plockade undan lite prylar.
Idag sov jag länge, har druckit kaffe och njuter av den fantastiska vinter som vi har här. Vi har säkert 60 cm snö och så är det -10 grader ute. Helt fantastiskt!
Fötterna ligger på soffbordet och jag lägger just nu sista handen vid en julklapp. Har stickat en poncho till min brorsdotter. Att jag sedan är klar med mina julklappar redan är ett underverk. Brukar alltid handla dagen innan julafton annars.
Idag är det också 1:a advent och jag ska medverka på en konsert i kväll. Men nu är jag nyfiken - vad ska ni hitta på idag?
söndag 18 november 2012
Tillit?
Som så många gånger förr vill jag skriva något här. För det känns som att jag har en massa ord i mig som vill ut.
Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".
För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".
Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.
Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.
Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.
När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.
För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.
Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.
Jag tror att det är det man kallar för tillit.
Tomas Sjödin gav ut en bok för något år sedan "tusen olevda liv finns inom mig".
För min del känns det snarare som att "tusen oskrivna tankar finns inom mig".
Men jag vet också att om jag bara ger det tid. Om jag bara väntar in - så kommer orden.
Men jag mår bra. Mer och mer av mig själv kommer fram och det blir tydligare för var dag.
Jag har börjat baka igen. Bröd. Kakor. Tårtor och pajer. I flera år har ugnen varit oanvänd. Nu har lusten och längtan kommit tillbaka igen.
När jag ser mig själv i spegeln så känner jag igen mig själv. Även när jag är osminkad så ser jag mig. Det "jag" som har väntat där under ytan under så lång tid.
För drygt ett år sedan skrev jag om det här. Att om man låter helandet ske i rätt ordning så blir man till slut tillräckligt stark och man hittar sig själv igen.
Det fascinerar mig när man i efterhand kan se hur tråden löper hela vägen. Hur Guds hand är med i allt. Hur någon annans ord - då för ett år sedan - faller på plats och jag förstår det idag.
Jag tror att det är det man kallar för tillit.
onsdag 7 november 2012
tisdag 6 november 2012
Det är dags nu
Det händer så otroligt mycket i mitt liv.
I mig.
Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.
Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.
Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.
Under så många år har jag gömt mig.
För andra, men också för mig själv.
Jag har alltid varit en som vågat ta plats.
Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.
Jag har stått på stora scener och sjungit.
Men så under några år försvann jag.
Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.
Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.
Men så hände något.
Gud hände.
Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.
När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.
Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.
Nu är jag redo att ta plats igen.
Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.
För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.
Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.
Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.
Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.
Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.
Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...
I mig.
Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.
Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.
Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.
Under så många år har jag gömt mig.
För andra, men också för mig själv.
Jag har alltid varit en som vågat ta plats.
Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.
Jag har stått på stora scener och sjungit.
Men så under några år försvann jag.
Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.
Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.
Men så hände något.
Gud hände.
Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.
När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.
Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.
Nu är jag redo att ta plats igen.
Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.
För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.
Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.
Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.
Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.
Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.
Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...
torsdag 1 november 2012
Blessings
Vi ber om välsignelse och om frid.
Att vår familj ska få ha det bra och att vi ska känna oss trygga när vi sover.
Vi ber om helande och om framgång.
Vi ber att du med din mäktiga hand ska ta en del av vår smärta.
Och under tiden som vi ber så hör du varje talat behov.
Men du älskar oss så mycket att du ger oss mer än vad vi ber om.
För tänk om det är så att det är genom regnet som vi ser din välsignelse.
Tänk om ditt helande når oss genom våra tårar.
Tänk om det är genom de tusentals sömnlösa nätterna som vi förstår att du är nära.
Tänk om det är just motgångarna vi möter i livet som är dina dolda välsignelser.
Vi ber om vishet och att vi ska höra din röst.
Vi ropar i förtvivlan när vi inte kan känna att du är nära.
Vi tvivlar på din godhet och på din kärlek.
Och det är som att varje löfte som vi ser i ditt ord inte räcker.
Och under tiden som vi ber så hör du varje vädjan.
Och önskar att vi vågade tro,
När vänner sviker oss och när mörkret verkar vinna
så påminner smärtan oss om att det här inte är vårt hem.
Tänk om mina största besvikelser och det här livets smärta
är det som väcker en törst som den här världen inte kan tillfredställa.
onsdag 10 oktober 2012
Don't let go
God is always on your side
He surely will provide
He'll keep you as His child
With a love so strong that He died
So don't ever let go of that first love
Don't ever let go of that heart of worship
That keeps you close to Jesus Christ
Don't you ever let go
tisdag 9 oktober 2012
Vägskäl
Man brukar säga att livet är som en resa. Inte alltför sällan avbildar man livet som en väg.
Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.
Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.
När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.
Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.
Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.
Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.
Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.
Så ser inte jag det.
Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.
Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.
Men Gud vet och det räcker.
Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.
Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."
Lykta.
Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.
Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.
Märkligt.
Men ändå rätt fantastiskt.
Ibland som en grusväg. Med kantiga stenar som känns genom sulorna. Miljön runtomkring är mörk. Dyster och karg.
Ibland är grusvägen lite mjukare. Utan det mörka. Istället är den kantad av grönska. Ljus och värme.
När man har gått en bit kommer man till ett vägskäl. Det kan vara en tvär korsning. Det är omöjligt att svänga utan att bromsa. Man måste nästan stanna. Sedan kan du köra antingen höger eller vänster. Du måste välja.
Ibland kan den där korsningen komma helt obemärkt. Den enda skillnaden man kan ana är att vägen blir lite bredare. Efter ett tag märker man att man behöver ta åt höger eller vänster. Först då märker man skillnaden.
Jag ser på mitt liv på ett annat sätt.
Mitt liv är EN väg. Inga korsningar där jag måste bestämma åt vilket håll jag ska gå - utan jag har EN väg. Jag behöver inte ta ställning till höger eller vänster när jag kommer till ett "vägskäl". Jag väljer helt enkelt om jag ska stanna på min väg eller fortsätta gå vidare.
Det kan låta märkligt kanske. Som att jag helt kapitulerat inför det faktum att jag inte kan styra mitt liv.
Så ser inte jag det.
Jag ser det som att Gud har stakat ut mitt liv. Han vet redan vad som ska ske.
Vägen - mitt liv, är lite krokigt. Det går upp och det går ner. Många gånger är det så mörkt och så krokigt att jag inte har en aning om vad som ska ske eller vad som ligger framför.
Men Gud vet och det räcker.
Jag försöker kika i förväg, men jag ser inte så långt.
Det står i Bibeln "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig."
Lykta.
Har du sett en lykta någon gång? Den lyser inte så starkt. Den lyser så jag ser lite grand framför mig. Tillräckligt för att ge mig en hint om var jag sätter fötterna.
Om Gud hade velat att jag skulle se allt - då hade Han tänt en massa strålkastare. Låtit livet bada i ljus.
Men Han gör inte så. Istället visar Han vägen. Lite i taget.
Jag har mycket i mitt liv just nu. Mycket tankar som snurrar.
Och det känns lite märkligt. Känslan är att jag har en massa nytt framför mig. Stora förändringar. Jag vet bara inte vad det handlar om. Det bara känns så.
Märkligt.
Men ändå rätt fantastiskt.
lördag 29 september 2012
Rädslan finns där...
Jag vaknar. Tänker att det är väldigt tyst. Har svårt att uppfatta tiden. Kollar på telefonen. 10:40. Känner mig varken trött eller pigg. Jag bara är.
Går på toa.
Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.
Somnar om.
Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.
Jag. Måste. Gå. Upp.
In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.
Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?
Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.
Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.
Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.
För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.
Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.
Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.
Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.
Är livrädd för att bli sjuk igen.
Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.
Och med den här känslan kommer skammen. Igen.
Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.
Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.
Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.
Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.
Jag borde inte klaga.
Jag borde inte må så här.
Ändå gör jag det.
Och jag är livrädd...
Går på toa.
Lägger mig igen och sätter på en film på datorn.
Somnar om.
Nästa gång jag kollar på klockan är den 13:20.
Jag. Måste. Gå. Upp.
In i duschen. När jag fönar håret känner jag hur stresskänslan gör sig påmind.
Känner mig uppgiven. Kan jag inte ens få duscha utan att den kommer?
Gör mig i ordning. På med kläderna och leta fram ett paraply.
Iväg till Åhléns. Köpa lösnaglar. Ett försök att känna mig fin.
Iväg till kyrkan för att öva. Öva. Öva. Öva.
För att några timmar senare stå på en scen och leverera i nästan två timmar.
Det kändes trögt. Tungt. Som att jag inte var riktigt närvarande. Glädjen fanns inte.
Men jobbet blev gjort. Fick mycket uppmuntran efteråt. Tänker att Gud ändå kanske fanns där.
Känner tacksamhet. Blandat med uppgivenhet.
Är livrädd för att bli sjuk igen.
Men just nu balanserar jag på en väldigt skör tråd.
Och med den här känslan kommer skammen. Igen.
Den att jag inte borde må så här. Jag har det ju så bra.
Jag har ett hem. Ett hem där jag kan andas. Där jag är helt själv och kan välja hur jag vill ha det.
Jag kan sitta i tystnaden med bara en liten lampa tänd. Med balkongdörren öppen. Lyssna på klockorna som tickar. Sekund för sekund.
Höra hur vinden susar i träden utanför på gården. Någon enstaka bil på avstånd.
Jag borde inte klaga.
Jag borde inte må så här.
Ändå gör jag det.
Och jag är livrädd...
fredag 28 september 2012
Vad kommer det sig?
"Om du blir sjukskriven igen så kommer du inte komma tillbaka."
Ingen fara. Jag känner igen varningssignalerna och lyssnar på mig själv.
Jag är ärlig mot mig själv nu.
Jag säger nej.
Jag funderar igenom saker innan jag ger ett besked.
Jag tar mig sovmorgon när jag kan.
Jag stänger av mobilen ibland.
Är hemma mycket.
Använder mig av avslappningen som jag fick då.
Då. När jag var sjukskriven.
Jag har ju dessutom slutat jobba som lärare. Det som höll på att äta upp mig.
Nu gör jag något helt annat.
Plus att jag flyttat. Nu har jag ett hem. Där jag trivs och känner att jag kan koppla av.
Min oas.
Om jag nu gör allt detta. Vad kommer det sig då att jag satt 25 minuter i min bil på parkeringen till coop innan jag orkade ta mig ur den och in i affären?
Vad kommer det sig då att jag är trött oavsett hur mycket jag sover?
Vad kommer det sig då att musklerna börjar protestera?
Vad kommer det sig då att jag en fredagskväll ligger i min soffa klockan åtta och funderar på att gå och lägga mig?
Vad kommer det sig då att jag inte har någon ork till att plocka i ordning här hemma?
Vad kommer det sig då att det känns som att jag kommer få hjärtklappning om jag tar ett djupt andetag?
Vad kommer det sig?
lördag 22 september 2012
Min underbara vän...
"Vill bara säga att du är en helt fantastisk, underbar vän!! Du gör mig till en bättre människa och du är så stark, så modig, så enastående!! Du är en förebild!!! Tusen kramar"
Jag...
"TACK!! Du anar inte vad detta betyder för mig. Är helt ofattbart att du tycker så om mig. Tack!! Det värmer verkligen. Är så störd över att min depression fortfarande kan ta över. Men tack! Dina ord bär mig just nu och de lyfter mig."
Min underbara vän...
"Jag menar det verkligen!! Om alla hade en vän som du skulle världen annorlunda ut!!"
Min sjunkande dipp vände efter att ha haft den här konversationen med min underbara syster. Inte min biologiska - för det har jag ingen, men hon är min närmaste. Min syster. Tack för att du finns! Du bär mig!
"Vill bara säga att du är en helt fantastisk, underbar vän!! Du gör mig till en bättre människa och du är så stark, så modig, så enastående!! Du är en förebild!!! Tusen kramar"
Jag...
"TACK!! Du anar inte vad detta betyder för mig. Är helt ofattbart att du tycker så om mig. Tack!! Det värmer verkligen. Är så störd över att min depression fortfarande kan ta över. Men tack! Dina ord bär mig just nu och de lyfter mig."
Min underbara vän...
"Jag menar det verkligen!! Om alla hade en vän som du skulle världen annorlunda ut!!"
Min sjunkande dipp vände efter att ha haft den här konversationen med min underbara syster. Inte min biologiska - för det har jag ingen, men hon är min närmaste. Min syster. Tack för att du finns! Du bär mig!
söndag 2 september 2012
För varje dag som går
 |
| Klicka på bilden för att lyssna på sången i Spotify |
När förvirringens klor tar tag
När hjärtat gråter och stannar ett slag
När allting är upp och ner
När jag ingen ljusning ser
Då är Du nära och för mig ber
När livet har sin gång
När själen stelnat utav sorg
När frågorna aldrig tar slut
När jag inte förstår vad som sker
När jag bara enkla ord kan be
Då är Du nära och mitt liv Du ser
Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går
När nåden har sköljt mig ren
När friden sakta sänkt sig ned
När livet börjar om igen
Och när tiden har läkt alla sår
Och när hjärtat börjar slå
Då är Du nära och jag min framtid ger till Dig
Gud Du är alltid vid min sida
Var jag än går och vad jag gör
Älskar med en gränslös kärlek
Känner varje steg som jag tar
Jag vill alltid va nära Ditt hjärta
Var jag än är och hur jag mår
Älska Dig med djupare kärlek för varje dag som går
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)