Det är dags nu

Det händer så otroligt mycket i mitt liv.

I mig.

Och jag har haft svårt att formulera det i både ord och tanke.

Jag har behövt ge det tid. Låta det växa fram och formas.

Först nu tror jag att jag förstår vad som händer.

Under så många år har jag gömt mig.

För andra, men också för mig själv.

Jag har alltid varit en som vågat ta plats.

Jag har alltid haft schyssta kläder. En fräsch frisyr. Smink.

Jag har stått på stora scener och sjungit.

Men så under några år försvann jag.

Jag gömde mig bakom alldagliga kläder. Bakom en frisyr som var snäll.

Jag klev av från alla scener. Jag slutade nästan att sminka mig.

Men så hände något.

Gud hände.

Han visade vad som var viktigt. Vad allt handlar om.

När jag började sjunga gospel igen så var det som att Gud berörde mitt innersta väsen.

Han talade till mig och fick mig att prioritera rätt. Han hjälpte mig att fokusera på rätt saker.

Nu är jag redo att ta plats igen.

Häromdagen röjde jag ur en massa "snälla" kläder i min garderob. Jag lyfte på vartenda plagg - tittade på det och om det inte var "jag" så slängde jag det.

För två veckor sedan klippte jag av mig mitt hår. Men det blev en för snäll frisyr. I morgon ska jag klippa det igen och dessutom färga det. Mörkt, mörkt rött och ännu kortare.

Det är dags att jag hittar tillbaka till den jag en gång var. Till mig själv. Till den jag var innan jag blev sjuk.

Nu är det dags att jag blir Rebecca igen. Jo, det är så jag heter.

Skillnaden blir att jag som person inte går tillbaka. Idag har jag med mig helt andra erfarenheter. Helt andra prioriteringar och jag tror mig ha hittat rätt fokus.

Så jag kommer tillbaka till den Rebecca som Gud skapade mig till. Bara några år äldre. Modigare. Något starkare. Förhoppningsvis något klokare.

Och vem vet - kanske att jag tar mod till mig i morgon och presenterar mig på riktigt för er...