När jag för några år sedan blev sjuk så hade jag väldigt svårt för Gud. Jag tyckte att Han var fånig och frånvarande. Att Han helt struntade i mig - för om Han verkligen brydde sig om mig, då hade jag inte blivit sjuk.
Jag var ju kristen. En som är kristen kan ju inte få någon depression och ångest. Så slutsatsen var att Gud inte brydde sig. Eller att jag inte var kristen nog.
Det tog ganska lång tid innan jag verkligen förstod att det inte hänger ihop. Jag var kristen och jag hade ångest. Gud var nära, men jag drabbades av en depression ändå.
Idag - när jag mår ganska så bra - så kan jag se tillbaka på den här perioden med väldigt blandade känslor. På ett sätt känns det väldigt främmande, som om det inte har hänt mig. Samtidigt tänker jag tillbaka på det med tacksamhet.
Tacksamhet över den jag är idag. Den jag har blivit genom det här.
Nu kan jag se - och jag tror att jag har skrivit om detta tidigare, att Gud var nära hela tiden. Och om det inte var för Hans nåd - då vet jag inte vad som hade hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar