Att alltid ha den där känslan av att man bara flyter med. Man rättar sig efter andra för man vill inte vara till besvär. Till slut vet man inte vad man själv vill och man vågar inte säga ifrån. Man fortsätter att vara tyst. Man ler, nickar och håller med. Fast egentligen kanske man vill något helt annat - man har bara tappat bort det på vägen.
Att alltid ha den där känslan av att man är besvärlig. Att andra tycker att man är jobbig. Man är den som hörs och syns mest. Man bråkar och provocerar. Man lägger märke till dig, men man ser dig inte. Man ser inte varför du gör allt det som andra ser. Man ser inte hjärtat som finns i dig. All den kärlek som du bär på. All den förvirring som gör att du inte vet hur du ska hantera livet.
Två motsatser som egentligen vill precis samma sak - att bli sedd...
Det finns en som alltid ser dig. Som har haft sina ögon på dig ända sedan du föddes. Faktiskt till och med medan du fortfarande låg i din mammas mage såg någon dig.
Första gången som du minns att du kände dig förbisedd - då fanns Gud där. Höll sin hand om din rygg och Han kände din smärta. Första gången som du lyckades med något - då fanns Han också där. Kramade om dig och gladdes med dig.
Om du faller ned i det mörkaste djup. Där allt är svart och du ser ingen mening. Då när du inte vet om det är värt det längre och du funderar på att ta död på dig. Även där finns Gud. När du inte orkar så är det Han som andas åt dig. Det är Han som håller sin hand runt ditt hjärta och ser till så att det fortsätter att slå. Det är Han som fångar upp dig.
För mörkret är inte mörkt för Honom. Där Han är - där är det som att natten lyser som dagen och mörkret ska vara som ljuset. Och det är ju även så att ljuset alltid vinner över mörkret. Minsta lilla ljus vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar