Det märkliga skedde

För två veckor sedan var jag med och sjöng på en rätt stor julkonsert. Jag hade några solon och det kändes så märkligt innan. Jag var helt lugn. Jag var inte ens nervös. Trots att en av låtarna var riktigt svår, så kände jag mig lugn. Innan konserten så bad vi tillsammans och min tysta bön då var "Gud, låt alla gamla julsånger få liv. Att texterna som vi har sjungit och hört så många gånger ska få liv". Det var min bön.

Och det märkliga skedde när bönesvaret kom.

"Folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet, o helga natt du frälsning åt oss gav". Amen sade min själ. När vi sedan sjunger "Min Gud tillhör äran" så märker jag hur hela mitt inre är inställt på Gud. Min lovsång gick från mitt hjärta ända upp till tronen och jag fann mig själv sträcka mina händer. Jag sträckte dem i lovsång och tillbedjan. Efteråt insåg jag att det här var första gången någonsin som jag verkligen tillbad när jag stod på scenen. Jag har stått på scener tidigare och lovsjungit, men jag har inte tillbett.

Det gjorde jag nu. När inga krav fanns på mig. När jag var "bara en av åtta" då kunde jag slappna av.

Den känslan och den insikten berör mig fortfarande.

Sången börjar 1:25 in i klippet