Tryggheten i Gud

"Jag har levt med min destruktivitet så länge att jag inte vet något annat. Jag tycker om det trygga, det invanda och jag vet vad jag har i min sjukdom, men jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är."

Det här skrev jag för en tid sedan. Känner du igen dig? Du vill egentligen inte må dåligt, du vill inte vara sjuk, men rädslan för förändring är så stor att den hindrar dig. Den håller dig tillbaka.

Det är så bekvämt på något vis att ge efter för det invanda sättet att hantera ångesten. Det destruktiva som du inte vill att någon ska se. Du vet att det inte är rätt, men du orkar inte kämpa. Du orkar inte slåss längre.

Jag förstår hur du känner. Jag vet hur det känns när ångestens vidriga klor river sönder din själ. Hur dess illaluktande närvaro får dig att må illa. Hur dess lögner hamrar sönder ditt hjärta och gör dig så rädd att du tror att du ska dö.

Jag vet hur det känns.

När jag var som sjukast - då var det här min vardag. Min helg. Hela min existens. Hela mitt liv genomsyrades och kontrollerades av ångesten. Den låste mig. Den enda trygga platsen jag hade - det var min soffa. Jag lämnade inte den på ett halvår. Korta promenader tvingade jag mig till, att gå till affären krävdes flera dagars förberedelser.

Min soffa är fortfarande min trygghet. Den finns där och välkomnar mig de nätter då ångesten är för jobbig. Men den är inte längre min primära källa när det gäller att känna mig trygg.

Det jag nu vänder mig till - det är något helt annat. Nu har jag lärt mig att hitta tryggheten i Gud. Den trygghet och den frid jag nu känner, det har jag nog aldrig känt. Det jag nu känner - det är något som jag bara fått berättas för mig. Det har i mina öron låtit som en dålig, gammal klyscha. "Gud ger trygghet". 

När någon sade så till mig så blev jag bara arg. Det var som att de hånade mig rakt i ansiktet. För jag förstod inte vad det handlade om. Jag levde i den verklighet att tryggheten i livet - den måste jag skapa själv. Jag måste hitta lyckan, kärleken och meningen med livet helt på egen hand och när jag hade gjort det - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara hittade ett jobb där jag inte behövde gå på vikariat - då skulle jag känna mig trygg. Om jag bara blev smal - då skulle jag känna mig trygg.

Inget av det som jag nyss radade upp krävs för att känna trygghet. Det är bara något yttre - inget som ger en inre trygghet.

För mig har det tagit lång tid. Väldigt lång tid. Du som har följt mig här på bloggen vet att jag tidigare skrivit om min långa startsträcka. Jag går på erfarenheter och på det som jag vet och när det gällde Gud hade jag blivit sviken. Inte av Honom - men av människor som gick Guds ärenden. Men jag kunde inte skilja på detta utan jag kände mig sviken av Gud själv.

För fem år sedan tog jag beslutet att blir frälst. Igen. Första gången var jag bara 12 år och jag hade ingen aning om vad det innebar. Men den här gången var det annorlunda. Jag var mitt uppe i mitt kaos. Ändå valde jag att säga ja till Gud igen.

Först nu - fem år senare, kan jag helt lita på Gud. För första gången i mitt liv förstår jag vad det innebär att känna trygghet i Gud. Jag har fortfarande min depression och min ångest - men nu har jag förstått att där Guds Ande är, där finns det frihet. Det är det jag fokuserar på. Inte på det jobbiga. Det finns där - men Guds frihet är så mycket större.

Han har en kärlek till oss som inte går att förklara - man kan bara uppleva den. Och min bön i kväll - den är för dig som behöver känna frihet. Frid. Kärlek och omsorg. Så sätt dig tillrätta. Blunda och vet att någon ber för dig.