Jag kan ana vem jag är

Jag har funderat en del på det som jag skrev i söndags. Det citatet som jag refererade till. De tankar som jag tidigt i våras satte ord på.

...jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är...

De där orden är på något vis lite skrämmande. Ledsamma på något vis. Att jag levt med min sjukdom så länge att jag inte vet vem jag är när jag är frisk. 

Men den senaste tiden har en annan tanke slagit mig. En tanke som inte stämmer överens med vad jag har skrivit förut. 

För varje dag som går märker jag hur marken under mina fötter blir stadigare och stadigare. Jag märker hur mitt inre blir starkare och starkare. Jag blir mer och mer trygg för varje stund som passerar och nu kan jag ana vem jag är. På riktigt. När jag är frisk. 

För något har hänt. Under lång tid har processen pågått och nu börjar jag se dess resultat. Jag är inte färdig än och jag kallar mig inte frisk, men jag kan se konturerna av mitt friska jag och det känns helt fantastiskt!

Under så lång tid, under så många år har jag känt mig som ett hopplöst fall. En värdelös människa som måste prestera saker för att bli omtyckt. Jag har inte vågat stå upp för mig själv, för jag har varit rädd för att inte bli accepterad och jag har inte velat vara den som är besvärlig. 

Men den trygghet som jag nu känner - den vinner över allt. Den lättnad och den frihet som min själ känner - den känslan är oslagbar. 

För Gud finns det inga hopplösa fall. För Gud finns det ingen som är värdelös. 

För Gud är kärleken. 

Jag funnit kärlek större än livet självt

Jag funnit hopp som styrker och bär genom allt

Jag var förlorad men lever nu i Dig...