Tänk att livet kan vara så enkelt och samtidigt så svårt. Sitter här omgiven av en familjs kärlek - jag tillhör dom, fast ändå inte. Lever och andas samma luft. Ser samma sol fast från olika synvinklar. Hör samma konversationer fast andra betoningar.
Jag vet inte hur jag ska hantera lugnet, omsorgen. De vet inget, men ändå känns det som att de förstår. Mina barriärer och murar bryts sakta men säkert ned. Jag sluter mig inom mig och tystnar för jag vet inte hur jag ska hantera det som händer.
Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är. Vet bara att det är något som sker. Nästan som att min blotta närvaro här gör mig mera hel.
Blir nästan rädd. Inte van vid att känna mig så här lugn. Samtidigt finns rastlösheten. Mitt inre förbereder sig på att stormen ska komma, för det brukar den alltid göra. Men tänk om den inte gör det den här gången? Tänk om kaoset i mitt inre har varit här för sista gången...
Tänk om...
Jag vet inte hur jag ska hantera lugnet, omsorgen. De vet inget, men ändå känns det som att de förstår. Mina barriärer och murar bryts sakta men säkert ned. Jag sluter mig inom mig och tystnar för jag vet inte hur jag ska hantera det som händer.
Samtidigt kan jag inte sätta fingret på vad det är. Vet bara att det är något som sker. Nästan som att min blotta närvaro här gör mig mera hel.
Blir nästan rädd. Inte van vid att känna mig så här lugn. Samtidigt finns rastlösheten. Mitt inre förbereder sig på att stormen ska komma, för det brukar den alltid göra. Men tänk om den inte gör det den här gången? Tänk om kaoset i mitt inre har varit här för sista gången...
Tänk om...
1 kommentar:
ja.. tänk om! hoppas för din skull att det är precis det som kommer ske.. :) det är inte helt ovanligt att något sånt sker här hemma, det har fått fungerat som läkecentral förr *ler* hoppas, hoppas....!
kram systra mi!
Skicka en kommentar