Ångestnatt

Ångesten äter upp mig. Inifrån och ut. Känner mig som ett ihåligt skal, som ett krackelerat glas som går sönder vid minsta beröring.

Hjärtat slår hårdare och hårdare. Snabbare och snabbare. Den välbekanta blodsmaken i munnen är tillbaka. Det kryper i mig och jag kippar efter andan. Jag drunkar i min egen ångest, min egen rädsla.

Hör hur de andra småpratar i rummet bredvid. Har aldrig känt mig så ensam som nu. Får panik av allt. Vill ut men vet att det inte blir bättre. Ligger kvar och uthärdar känslan, hoppas på att somna ifrån allt snart.

Hatar när ångesten stjäl min sömn...