I mellanrummet

Från första början så förstod jag ingenting. Det var bara hårt, kantigt och det skavde. Du sa 'det kommer bli tydligare så småningom när du ser hela bilden'. Jag bara fnös åt dig. Suckade. Försökte se det från ett annat perspektiv och tyckte att jag lyckades ganska bra.

Men det gjorde fortfarande ont. Det var inga pusselbitar som lades på plats - det var hårda, kalla stenar som föll på varandra.

Och det gjorde så ont. Under så lång tid gjorde det bara ont. Någon gång ibland kändes det bra, det var lugnare men det var bara tillfälligt. Det var som att jag bara fick en kort stund att återhämta mig på så att jag skulle klara av nästa stöt.

Men utan att jag märkte det så förändrades det. Det gick längre och längre mellan gångerna av smärta. De kommer tillbaka - men inte lika ofta. Istället har jag fler tillfällen av frid.

Och jag vet inte hur det gick till men nu ser jag hela bilden - eller i alla fall mer av den. Jag ser att mellan stenarna som föll på plats i mitt inre har det bildats mossa. Kanterna är inte lika hårda längre och jag ser att bilden är vackrare än jag trott.

Jag förstår det inte - men ur min smärta har det kommit liv.