Lite grusigt

Jag har grus i ögonen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än blinkar - det finns ändå kvar. Jag blundar och lägger ned huvudet på kudden - både känner och hör hur hjärtat slår hårdare och hårdare för varje slag. Det vägrar ge mig lugn, ro.

Jag tar ett djupt andetag och märker hur hela kroppen är spänd, redo för att fly. Det värker i ryggen, i nacken. Bröstkorgen drar ihop sig.

Ville inte att det skulle vara så här. Inte nu. Inte ikväll. Önskade så innerligt att hela dagen skulle få vara bra. Men det går åt rätt håll i alla fall.

Även om jag har ångest nu, så går det åt rätt håll. Jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu, det är inget alternativ. Istället släcker jag lampan, ber en bön om frid och lägger mig ned och inväntar sömnen.