Tidigare idag läste jag just det här stycket i boken "hungrig i själen" av Erwin McManus, och de här orden har följt med mig sedan dess.
Så mycket i livet handlar om just tillit. Att lita på någon annan. Ska du lära känna en annan människa, kommer man till slut till en brytpunkt där man antingen får släppa taget och inse att man inte blir närmare vänner än så här, eller så kommer man igenom och man märker att det håller. Man kan lita på personen ifråga och relationen utvecklas.
När det gäller Gud så är det precis likadant. Jag kan aldrig veta om Han finns eller inte. Jag kan inte veta om Han alltid kommer att vara med mig. Jag kan inte veta om Han hör när jag ber. Jag kan aldrig veta om Han har kontrollen. Det enda jag kan göra är att tro och lita på att det är sant.
När jag tycker livet är jobbigt och det känns som att jag bara famlar i mörker, då kan jag inte veta att Gud är med. Det enda jag kan göra att gå på det som Han har sagt, för grejen är att jag tror. Jag tror, jag litar på att det är sant. Jag måste släppa kontrollen och lita på att Han leder, att Han har allt i sin hand, att Han är den som styr.
Och jag vet sedan tidigare att det bär, jag vet att det håller. Jag vet att Han finns med mig, hela tiden, alltid. Därför kan jag säga till mig själv att det här är inte slutet. Det är inte någon återvändsgränd jag har hamnat i, där jag i mörker irrar runt och letar efter en fortsättning. Det är bara lite disigt just nu. Men det kommer att lätta, jag vet det.
För Gud har sagt att Han alltid är med - och jag tror på det. Jag litar på det. Och tills jag är igenom, påminner jag mig om det Han har sagt. Jag sträcker mig efter Hans hand och vet att jag inte är ensam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar