För ett litet tag sedan så skrev jag ett inlägg om att vara problemorienterad vs. handlingsorienterad. Och det där har följt med mig sedan dess. Hur är jag? Fastnar jag i mina problem eller kan jag lyfta upp blicken och komma fram till vad jag kan göra åt det?
Jag önskar att jag helt säkert kunde säga att jag är en handlingsorienterad människa, men jag tror inte att jag är det. Eller... till viss del är jag nog det, men väldigt ofta behöver jag någon som säger åt mig att lyfta upp blicken. Som säger åt mig att jag ska fokusera på något annat. Och varje gång det händer - att någon annan måste påminna mig - känner jag mig så dum. Jag kan tycka att jag borde ha sett det själv... men det gör jag inte.
Och igår, eller rättare sagt i natt blev det väldigt tydligt. När jag var på väg hem - jag hade varit på fest med min bror och han var världens snällaste som skjutsade hem mig - tack! I alla fall, när vi är på väg så ser vi lite längre fram på vägen att det står en bärgningsbil utmed vägkanten. Och när vi kommer närmare så ser vi att det står en del bilar och att det har blivit en liten folksamling. När jag tittar upp lite mer åt höger, åt vägrenen, ser jag att det ligger en bil på taket och att det är en kille som är - vad jag tror - skitsur. Han springer fram till bilen och börjar sparka på den.
I och med att det var lite halt så tänkte jag att killen var sur för att han lyckats krascha bilen och att det var därför han sparkade på den. Vi stannar inte utan vi åker vidare och när vi passerar platsen så tittar jag bakåt och ser då att det sitter en kille kvar i bilen, fastklämd. Och helt plötsligt får killens agerande en helt annan innebörd.
Killen som sparkade på bilen var antagligen inte alls sur. I alla fall inte på bilen. Förmodligen ville han vända på den så att hans kompis kunde komma loss. Och i den panik han kände var hans enda tanke "jag måste sparka och vända på bilen". De personer som hade stannat till på olycksplatsen visste att man inte kunde, eller skulle göra något förrän räddningspersonalen kom dit så att man kunde stabilisera hans tillstånd. Men killen vände sig mot personerna med panik i blicken och försökte få dem att hjälpa honom - utan resultat.
Och jag har tänkt på det här hela dan idag. Att det kanske inte är så konstigt att man behöver ha nån som utifrån kan säga till en att det är dags att se på situationen utifrån ett annat perspektiv. När man är mitt uppe i detta fantastiska ekorrhjul av destruktivitet ser man inte längre än vad som finns just runt omkring. Och ibland kan det ju bli så att man känner panik och man blir ännu mer stirrig.
I de lägena behöver man, eller i alla fall jag behöver någon som säger åt mig att ta det lugnt. Någon som kan vara lugn åt mig tills jag själv hittar lugnet. Någon som kan hjälpa mig att lyfta upp blicken och hålla upp huvudet tills jag känner mig stark nog att själv hålla uppe det.
Idag insåg jag att det inte är så konstigt att man inte kan se det långsiktiga perspektivet och det gör inget att någon måste påminna mig. För efter tillräckligt många påminnelser kanske jag kan se det själv...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar