Varför är det så svårt att be om hjälp? Att erkänna att man inte klarar av tillvaron utan behöver hjälp utifrån, hjälp från någon annan.
Jag vill klara mig själv, fröken duktig vet du, som inte behöver någon annan. Har även blivit kallad Kajsa kavat, ni vet hon som är så kaxig och ska fixa allt själv. Det är jag det.
Ensam är stark... eller hur...
Och vad är det jag är rädd för? Tror jag att folk ska se ner på mig om de vet sanningen? Att jag ska klassas som en svag människa som inte kan hantera livet? Eller vad är det? Jag tycker ju inte så om andra så varför är jag rädd för att andra ska se på mig på det sättet?
Det är märkligt det där. Att man tror att ens gillande hänger på om man är stark och klarar av livet och alla dess omständigheter. Så är det ju inte. Jag tycker ju inte om en annan bara för det, jag gillar ju personen för en massa andra saker. Det har ju inget med det att göra. Så varför tror jag att det handlar om det bara för att det gäller mig själv?
Resultatet blir ju istället att man blir kaxig och hård. Man släpper inte in någon på livet utan man håller uppe en fasad, en yta av att allt är bra. Men egentligen dör man på insidan. Man längtar nästan ihjäl sig efter att någon ska fråga hur det är, men när frågan kommer ljuger man och säger att allt är bra. Eller så pratar man bort det och undviker att svara. Det kan gå förvånansvärt enkelt...
Jag, fröken duktig som vill klara av allt själv, har insett att livet inte funkar så. Jag har nånstans kapitulerat inför det faktum att ensam är inte stark. Och det steget jag tog var det största jag tagit på länge, på riktigt länge. Och jag vet inte om det kommer att funka, jag vet inte om det kommer att hjälpa. Men jag sträcker mig emot det och hoppas av hela hjärtat att det kommer att göra det.
Jag hoppas, för det är hoppet som håller mig levande...
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar