Vad menar man egentligen när man säger att man är lycklig? Betyder det att allt är bra, eller att man alltid ser saker positivt, eller vad innebär det?
Och tänk om man hela tiden gick runt som på moln och tyckte att allt var bra hela tiden. Skulle man då inte tröttna till slut? Skulle man bli så van vid det att man helt enkelt inte uppskattar saker längre?
Jag tror att man måste ha lite dåliga dagar för att verkligen uppskatta de bra dagarna. För har man haft det riktigt risigt, så tror jag att man kan hitta lycka i de små sakerna. Idag har det för mig varit lycka att jag varit ledig och orkat med lite ärenden. Hittade ett par svarta stövlar som jag ville ha. Dessutom var de billiga.
Men vad gör man om man hamnar i det andra diket då? När allt bara ser mörkt ut... Är lyckopiller en lösning? En läkare sa en gång att "antidepressiva tabletter ger dig ingen lycka. Det de gör är att de tar bort känslan av meningslöshet, lycka får du tillföra själv."
Så där ser man... det finns alltså inga lyckopiller. Man får helt enkelt leva på hoppet om att det en dag blir ljusare och under tiden komma ihåg det som gjorde en lycklig. För jag tror att det kommer tillbaka. Och man måste inte vara lycklig hela tiden. Bara man hittar några ljuspunkter. För det är de som gör att man orkar.
Jag kommer titta på alla adventsljus den här helgen och påminna mig om att ljuset alltid vinner över mörkret.
Kram Cece
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar