Det känns som att min kropp lägger av. Värken förflyttar sig och placerar sig på olika ställen varje kväll. Nu är det nacken och käken som värker och det hjälper inte vad jag gör. Försöker hitta ett läge där jag är helt avslappnad men det går inte. Det spänner och knakar ändå.
Orken finns inte längre. Eller det är väl fel att säga så egentligen för den finns där ibland. Jag hade några dagar när jag mådde bra. Kände att jag orkade saker utan att jag helt tömde slut på mig. Men så kommer de här stunderna då det bara är kortslutning.
Försöker se från ett positivt perspektiv - det går ibland. Försöker tänka att jag ändå höjer min lägsta nivå hela tiden. Att det ändå går framåt - att jag blir bättre. Men det tar sådan tid. Tid som jag inte tycker att jag har. Tid som tas ifrån mitt liv. Ett liv som bara springer ifrån mig.
Idag kände jag mig lycklig för en stund. Lugn. Tillfreds. Frisk. Men ett par timmar senare sjönk jag igen. Det är så frustrerande. Tror att jag omedvetet oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut och för vad läkaren kommer att säga när jag träffar henne igen. Om hon tycker att jag ska tillbaka till jobbet - hur kommer jag att klara det? Om min sjukskrivning fortsätter - hur hanterar jag det?
Jag känner lite att jag borde må bra. Har ju ändå varit hemma i snart två månader. Jag borde vara frisk. Men det är jag inte. Jag sade till en vän för ett par veckor sedan att jag mår ju i alla fall inte som S som har varit hemma i fem år. Nej, du mår sämre svarade han. Det golvade mig. Har hela tiden tänkt att jag inte är så sjuk ändå. Att jag inte mår så dåligt egentligen.
Men det verkar som att han hade rätt. Jag mår inte bra. Jag mår bättre än vad jag gjorde för ett par månader sedan - men jag är inte frisk. Det blir så tydligt när allt tystnar. Då kommer ångesten. Oron. Skakningarna. Det är då jag märker hur stel jag är. Hur trött min kropp är.
Och det är så märkligt. Hur kan kroppen vara trött när det är mitt inre som är trasigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar