Jag tog några steg tillbaka - eller rättare sagt, jag var tillbaka på ruta ett. Jag borde inte ha åkt till jobbet förra torsdagen för jag orkade det inte. Men det är lätt att vara efterklok. Det är lätt att i efterhand säga hur man borde ha gjort. Men just då såg jag det inte. Eller det kanske var så att jag inte ville se det.
Det har tagit mig över en vecka att varva ner. En vecka då jag inte har klarat av att sova i min säng - har sovit i soffan. En vecka då jag haft en ständig ångest, en ständig känsla av rastlöshet.
Det var först idag som jag kunde sitta i min soffa utan att göra något. Först idag kunde jag vila mitt på dagen. Först idag har jag kunnat äta normalt.
Det har blivit så tydligt den senaste veckan att jag inte har några marginaler överhuvudtaget. Pratade i telefon idag i fyrtio minuter och jag märkte hur luren skakade av mina darrande händer. Inte av ångest - kroppen säger bara ifrån.
Ibland önskar jag att jag hade varit med om en olycka eller något där skadorna syns. Då hade det varit enklare att förklara. Då hade jag inte behövt gå i försvar så ofta. Men hur förklarar man när man är trasig i själen? Jag vill ju inte att folk ska tycka synd om mig - jag vill inte att de ska behöva vara oroliga för mig, samtidigt vill jag inte ljuga. Det gör det hela så svårt.
Och det är svårt att acceptera det här. Svårt att förstå och inse sina begränsningar. Men det är precis det som jag behöver göra. Annars kommer jag aldrig att må bättre. Det är bara väldigt svårt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar