Har alltid tänkt att jag inte mår så dåligt - att det inte är så farligt egentligen. Visst har jag ångest, men det är ju inte så att jag har hyperventilerat någon gång. Jag har ju inte ångest på riktigt. Jag överdriver bara och letar efter anledningar till att må dåligt. Jag är bara känslig.
Fick höra igår att jag inte skulle gå på mina känslor utan på beslut. Att jag måste tänka på att jag riskerar att förlora jobbet när jag inte är där.
Som att jag inte redan vet det... Jag mår redan dåligt över att jag mår dåligt - jag behöver inte bli påmind om det.
Detta ständiga pendlande i måendet tar död på mig. Får mig att vilja ge upp. Kämpar dagligen med det dåliga samvetet över att jag är sjukskriven. Tänker att andra klarar ju av att jobba inom mitt yrke så varför gör inte jag det?
Allting blev på allvar i fredags. Jag ställdes inför sanningen - den sanning jag inte vill acceptera. Att jag är sjuk. Att jag är långt ifrån att börja jobba igen. Att jag mår sämre än många andra.
Jag kunde inte hantera det. Jag kippade efter andan och märkte hur händerna började domna bort. Allt snurrade och jag visste att jag var på väg att svimma om det fortsatte. Nu vet jag vad den typen av panikångest betyder.
Nu kan jag inte blunda för sanningen även om jag vill och försöker göra det. Vet bara inte hur jag ska hantera det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar