Tänk att du ställer dig vid starten. Du är mer redo än någonsin. Du tar sats och när du sätter ned fötterna så känner du hur du glider fram längs isbanan. Inget grus i vägen. Inga stenar eller små grenar som ligger där och stör. Du kanar fram och det känns som om det aldrig ska stanna. Den iskalla kylan biter i kinderna och du älskar känslan av vind i håret som sticker fram under mössans kant.
Jag skulle vilja att livet kunde kännas så. Lite smidigt. Som att det flyter på bra utan något som är i vägen och fäller krokben. Jag orkar inte slåss längre. Jag. Orkar. Inte. Varför sätta sig själv först när det ändå inte blir någon större förbättring? Jag är sjukskriven och mår dåligt. Då kan jag lika gärna jobba och må dåligt. Det blir ju ändå ingen större skillnad i mitt mående. Jag kanske inte blir friskare av att vara sjukskriven?
Eller är jag otålig? Borde jag ge det mera tid? Jag vet att det kan ta flera år innan man kan vara tillbaka i arbetslivet igen och jag vet att det kan ta rätt lång tid innan man accepterar sitt status. Men det gäller bara andra - inte mig. Jag vill att det ska vara bra nu. Jag kan tycka att det är helt ok att andra mår dåligt och är hemma och är sjukskrivna länge - men inte jag. Det här händer inte mig. Jag är inte sjuk på riktigt. Jag är bara känslig.
Vet inte längre vad som är smart eller vad jag ska göra. Får råd och tips från alla möjliga håll och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på. Ibland undrar jag vad som ska behöva hända för att omgivningen ska förstå hur jag verkligen mår. Att jag är sjuk och inte bara hittar på. Men i samma stund som jag tänker det så funderar jag på om det kanske egentligen är jag som behöver förstå allvaret. Hela tiden hittar jag bortförklaringar till hur jag reagerar. Hittar alltid en logisk förklaring.
Vissa stunder får jag panik bara jag tänker på jobbet. Andra stunder känner jag att jag vill tillbaka och tror att jag kan klara av det. De kanske har rätt - det kanske bara är till att bestämma sig. Att välja vad man fokuserar på. Att bestämma sig för att man ska klara av det och inte utgå ifrån att man rasar ihop längre fram på vårterminen.
Trodde det var idag jag skulle till läkaren - jag hade fel. Det är i morgon förmiddag jag ska dit. Och innan dess ska jag ut och handla lite med min pappa. Det blev jättejobbigt när han föreslog det för det rubbade min rutin. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Det är de stunderna som jag betvivlar att jag kan jobba nu om ett par veckor.
Har haft huvudvärk de senaste dagarna. Tror det har med morgondagens besök att göra. Jag är så spänd och hjärtat går på i hundraåttio hela tiden och det känns som att mitt huvud ska sprängas. Min kropp är inställd på fara. Minsta lilla får mig att lägga an och jag skjuter på allt som rör sig. Allt blir till hot och jag är i ständig försvarsposition. Samtidigt som jag är längst fram vid frontlinjen och har full koll på allt som är runt mig. Jag är ensam - ingen annan är med mig där jag är. Det ekar och jag hör vartenda ljud. Min kropp är på helspänn och jag är redo. Det är bara det att jag inte vet vad det är som jag är redo för...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar