osäker

Det har varit en omtumlande och märklig dag. Tankarna har snurrat runt mer än någonsin och jag får ingen rätsida på någonting känns det som. Det blir bara mer och mer förvirrat. Mer och mer knutar.

Läste några inlägg i en blogg av tjej tidigare idag och orden hon skrev kunde lika gärna vara mina. De känslor hon beskrev kunde lika gärna ha varit mina. Hon har också haft en utmattning - sjukskriven i sexton månader, men mår nu bättre. Och det var så märkligt att läsa det hon skrev. Läste om orden om och om och om igen. Jag satt helt stum samtidigt som alla känslor yrde omkring i mitt inre.

Jag fick en känsla av att jag inte är ensam. Att jag inte hittar på. Det finns i alla fall någon mer som känner och reagerar som jag. Men ändå blir de orimliga tankarna till verklighet. De blir till sanning. Och det skrämmer mig.

Är osäker på hur ärlig jag ska vara i det jag skriver. Hur utlämnande jag ska vara. Jag vet inte om det blir bättre av att jag skriver det jag tänker och känner. Har min mentor som får "stå ut" med mig och allt som rör sig i mig - det kanske får räcka med det. Jag vet inte. Ibland vill jag bara skriva precis det jag tänker - det jag känner. Ibland vill jag vara så ärlig som jag bara kan. Men jag vet inte om det är rätt. Om jag kanske ångrar mig sedan.

Tröttheten har legat som ett täcke över mig hela dagen. Sov hela förmiddagen och har bara varit hemma och fixat med en massa saker. Har inte kunnat stanna upp och bara vara. Har inte ens orkat ta någon längre promenad idag, gick bara runt kvarteret. Har inte vågat lyssna på mina tankar idag. Har varit rädd för hur det verkligen känns. Vad jag verkligen tänker.

Känner att stressen som finns i mitt inre ökar för varje stund. Tror att jag oroar mig för att min sjukskrivning snart är slut. Känner att jag "borde" må bra och orka gå tillbaka till jobbet. Men jag tror inte att jag gör det. Men hur ska jag kunna förklara det, eller rättare sagt hur ska jag kunna försvara det när det inte är jobbet i sig som är orsaken till hur jag mår?

Är så rädd för vad som kommer att hända. Hur det kommer att bli. Vet ingenting. Känner ingenting. Orkar ingenting. Känner mig uppgiven. Less. Frustrerad och arg. Men mest ledsen. Är som att min framtid är som ett grått töcken där jag inte ser någonting. Det bara är. Det finns där. Men det är mörkt. Segt. Märkligt.

Vet inte längre hur jag ska hantera livet. Önskar att det fanns en färdig mall man kunde följa. "Gör så här så blir det bra". Tänk vad skönt det skulle vara. Om det fanns ramar. Tydliga svar. Struktur.

Men det finns inte. Det är bara flummigt. Suddigt och diffust. Allt det som jag inte vill att det ska vara.