Ibland går det sönder

Ibland känns det som att jag går sönder inombords. Oftast mår jag bra och livet känns fint, men så kommer de där stunderna...

Den här gången triggades allt igång när jag kollade på tv igår.

"Vem ska ta hand om mig när jag blir gammal?"

Det var en som sade detta. Hon hade inga barn och hon var också för gammal för att få barn.

Samma tanke startade hos mig. Vem sjutton ska ta hand om mig när jag blir gammal? Vem ska komma och hälsa på mig? Vem ska jag fira jul hos när mamma och pappa inte längre lever?

Du kommer träffa någon. Du har bara inte träffat den rätta än. Leta inte för mycket för när du minst anar det...

Ja, jag hoppas också på att få träffa någon. Någon som jag kan få dela livet med. Som jag kan åka på semester med. Baka kakor till. Lösa korsord tillsammans med på balkongen. Ta promenader med.

Jag hoppas också det.

Men det finns faktiskt de personer som inte gör det. Som lever sina liv ensamma. Som aldrig möter den där personen att dela livet med.

Jag kanske är en av dem. Jag hoppas inte det, men det kanske är så.

Och den tanken gör att jag går sönder. Bit för bit.