Är det dags nu?

Det har varit tungt ett tag.

Jag har på riktigt betvivlat min egen förmåga och min kapacitet. På om jag verkligen är på rätt plats. Om jag verkligen kan något överhuvudtaget.

Det har varit så tydligt hur lätt jag blir påverkad av omständigheter. När det stormar runt omkring mig så duckar jag. Undviker sammanhangen och diskussionerna. Lyssnar inte. Låtsas som ingenting.

Jag duckar, men jag blir påverkad. Otroligt mycket. Och så startar spiralen av tvivel.

Jag har fått höra att jag är en ledare. En som har förtroende och som ser och får in andra i funktion. Och det är nog sant. Men jag är svag som ledare när det gäller att stå rak när det behövs. Att våga säga sanningen - trots att det är tufft.

Igår var jag och hälsade på ett par goda vänner. Ett par som var ett enormt stöd för mig när jag var sjuk. Som öppnade upp sitt hem och lät mig bara vara där. De har flyttat. Det har jag också. Det var länge sedan vi sågs nu och det var framförallt länge sedan som vi satt och pratade. Så där på riktigt.

Det gjorde vi igår. Vi pratade mycket om ledarskap. Om människors åsikter. Om vikten av att ha ett större ledarskap som backar upp en när det stormar.

Innan jag åkte lade de händerna på mig och bad för mig. Det var länge sedan det hände. De bad så där från hjärtat som man nästan bara kan be när man gör det för någon som man verkligen tycker om. Jag tycker om dem. De tycker om mig också.

Gud var där. Jag kände hur Han berörde mig.

Du behöver hitta lovsången inom dig. Det är din gåva. De tror att de har anställt en musikledare, men har ingen aning om vad de har anställt. 

Det var ord som han sade efter att de bett färdigt. Jag blev helt tagen och det startade igång en massa tankar i mig.

Det kanske är dags för mig att kliva upp. Sträcka på mig och våga gå in i det ledarskap som jag är satt att ha.

Men inte bara det. Även att närma mig Gud. Att ta mig tid att lovsjunga och tillbe. Att väcka lovsången i mig än en gång.

Det känns omtumlande. Svindlande. Men kanske att det är dags att jag vågar...