Mycket har hänt sedan sist. Samtidigt har ingenting hänt.
Livet känns konstigt. Jobbigt. Och jag har svårt att hitta glädjen i tillvaron. Det känns som att jag bara existerar. Jag lever inte. Jag känner mig hela tiden som att jag är över.
Just nu är jag på en kristen konferens. Och det spelar ingen roll vilka jag umgås med - jag är ändå den tredje. Eller den femte. Eller den sjunde. Jag är aldrig den andra. Här är folk med sina familjer. Eller sin partner. Eller med sin tonårskompisar.
Men jag är snart 40. De som är här i min ålder är antingen med sin familj, eller med... just det, sin familj. De jag känner som är här, de från min hemort, de är också här med sin familj. Jag är liksom över. När vi var och badade häromdagen så blev det så tydligt för mig och jag höll på att börja gråta.
Det här är så tufft just nu och det påverkar så otroligt mycket i mitt liv. Det gör att jag betvivlar tron. Min uppgift. Mitt arbete och vad det är jag egentligen håller på med.
När jag är här på mötena så undrar jag om jag verkligen tror på det. Och så tänker jag att inte vågar chansa att inte tro. För om det finns en himmel och ett helvete så vill jag liksom inte komma fel när jag dör.
Och det känns som att det inte finns någon jag kan prata med om det här.
Det är aldrig någon som frågar hur jag mår. Och jag drar mig undan. Håller tyst. Blir dämpad. Är inte riktigt den som säger till någon av mina vänner att jag vill prata. Eller själv tar upp att jag inte mår bra. Jag håller tyst istället. Blir lite snäsig och vill bara vara ifred.
Jag undrar hur länge sedan det var någon som frågade hur jag mår. Hur är läget, undras det så där i förbifarten. Men att på riktigt fråga hur mår du?
Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag vet att det inte löser sig om jag träffar någon för det är förmodligen något annat som ligger bakom. Men samtidigt är det ju där sorgen är. Att jag är ensam. Att det bara är jag. Att jag är över. Att jag snart är 40 och att jag inte har några barn.
Och bara jag skriver om det så håller jag på att gå sönder igen. Hade jag varit själv där jag nu är så hade jag börjat gråta. Men nu är jag inte det. Istället sitter jag här. Med gråten i halsen och tårar som bränner. Men jag stänger av. Blir bara mer och mer trasig för varje stund...
2 kommentarer:
Hej! Du känner inte mig, jag hittade precis din blogg. Det låter som du är så ensam. Det är hemskt att känna sig ensam i kyrkliga kretsar, och det är så fel, det ska inte vara så. Jag kände så när jag bodde i Göteborg, hade väl inte hittat till rätt kyrka kanske (hoppas jag). Nu bor jag i en mindre stad och har fantastiska människor omkring mig i kyrkan där.
Det där med depression är det svåraste jag vet...
Du gör rätt i, tycker jag, att inte släppa din tro. Gud finns där nära dig fastän du inte ser det just nu.
Visst är det svårt i vår ålder när man inte har familj osv. Jag har en man men inga barn, och i stort sett inget umgänge i min ålder på grund av det.. naturligtvis måste det vara ännu svårare om man inte har någon partner heller. Samhället är ju på något sätt anpassat för familjer.
Kan bara säga ett käckt 'hang in there'. Hoppas det känns bättre snart.
Hej Rebecca!
Håller på att titta in hos de människor jag läser hos ibland. Du är en av dem. <3 (hjärta)
Du skriver så ärligt. Man, jag, kan nästan känna din smärta när jag läser.
Igår läste jag en vers från Job.
Och HERREN gjorde slut på Jobs olycka när denne bad för sina vänner. HERREN gav Job dubbelt upp mot vad han förut hade haft.
Job.42:10
Kanske kanske kan den ge tröst.
Jag önskar dig du skulle få uppleva i ditt liv hur Herren ger just dubbelt upp.
I mitt eget liv känner jag att jag en hel del fortfarande väntar på det, men vi får hålla fast vid löftet.
Kram från Ulrika
Skicka en kommentar