Så märkligt

Idag har jag varit hemma hos min kusin och hennes familj. Även min ingifta moster var där.

Egentligen var det henne jag skulle träffa. Min moster alltså.

För inte så länge sedan fick hon veta att hon hade cancer. Sitter i bukspottkörteln och har förgrenat sig som ett spindelnät över de vitala organen i magen.

Jag har inte träffat henne sedan diagnosen. Bara pratat på telefon. Har tänkt att vi ses i sommar.

Igår fick jag ett sms av min mamma att min moster ville att jag skulle kontakta henne. Mamma trodde att det berodde på att hon planerar sin begravning.

Idag var jag hos henne och mycket riktigt. Hon planerar och frågade om jag ville sjunga Amazing grace för henne på begravningen.

Hon är inte i slutskedet av sin sjukdom - på torsdag får hon sin första behandling, men jag tror att det här är hennes sätt att förbereda sig och hantera situationen.

Det slog mig så märkligt det måste vara. Att sitta och planera sin egen begravning. Hur man vill att det ska vara för de som är kvar. När man själv inte är närvarande längre.

Det måste vara så märkligt.

Hon hade blivit lite smalare. Hon hade blivit mer stel. Liksom stapplade lite när hon gick. Hon hade blivit mer gulblek i ansiktet. Hon såg helt enkelt sjuk ut. Fast det kanske inte alla ser.

Men jag såg. Jag har i rätt många år arbetat på sjukhus. Mycket cancerpatienter. Hon såg ut som de jag brukade ta hand om.

Flera gånger sade hon att en sten fallit ifrån hennes hjärta i och med att hon nu pratat med mig och att jag hade tackat ja. Hon klappade mig på handen. Pussade mig på kinden och kramade om mig.

Jag kommer att sakna henne den dag hon inte finns kvar...