Jag känner igen symptomen.
Ett är att jag inte kan somna.
Tankarna snurrar och jag ältar allt. Formulerar mail och resonemang fjorton och tusen gånger i min hjärna.
Försöker använda mig av verktygen jag fick av kuratorn. Då, när jag var sjukskriven. Ibland fungerar det. Men inte i kväll.
Det har varit lite för många faktorer som triggar igång mitt inre. Stressen påverkar hela mig. Sätter sig i kroppen.
Tappar hungern och mår mest illa. Susande, dunkande huvudvärk. En hjärna som inte kan koppla av. Rastlösheten. Tröttheten. Sömnlösheten. Eller snarare bristen på att kunna komma till ro. Den ständiga känslan av att jag har missat något. Oron. Att hela tiden vara i hjärtklappningens gränsland.
I morgon innan jag kommer till jobbet är jag helt övertygad om att jag kommer att få ett samtal från en kollega att en sak inte fungerar. Jag har insett det nu i helgen. Några datakunniga människor fixade lite i vårt nätverk i fredags. Idag slog det mig att ett program krockar med ett annat och gör att jag inte kommer åt viktiga sidor.
Det påverkar inte bara mig. Det påverkar även min kollega. Hon kommer att ringa - jag lovar. Och jag blir den som måste bemöta datamänniskorna. Ta tag i problemet.
Jag. Har. Annat. Att. Göra.
Men det resonemanget, eller snarare argumenten ligger jag nu och formulerar. Tänker att jag kan maila dem nu så ser de det, det första de gör i morgon bitti. Samtidigt känns det lite löjligt. Klockan är halv två. Då ska man inte skicka jobbmail.
Det är så sjukt rörigt just nu och jag klarar inte av att hantera det. Privat mår jag bra. Eller i alla fall ok. Jag blir ju påverkad av allt på jobbet.
Jag behöver lite lugn och ro nu. Men det kommer jag inte få förrän... ja, jag vet inte när.
Jag jobbar i 17 dagar till. Sedan har jag två och en halv vecka semester innan jag börjar på mitt nya jobb. Min nuvarande chef undrade i förra veckan om jag kunde jobba lite längre. Nej, sa jag. Ja, men bara veckan ut (nu ska jag sluta på onsdagen), bara till fredagen. Nej, sa jag igen. Jag behöver min semester. Det förstod han och accepterade. Han visste det redan sedan innan så jag förstår inte ens varför han frågade.
Jag har trivts otroligt bra där. Sköna kollegor och go stämning. Men just nu känns det väldigt skönt att jag ska sluta. Det är för mycket oro och kaos för att jag skulle orka i längden.
Det är knappt jag orkar nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar