Även om jag har haft det tufft de sista veckorna så har jag ändå känt av Guds närvaro. Jag har ändå känt av hoppet. Tacksamheten över livet.
Men nu orkar jag inte ens vara positiv. Inte bara mattan rycktes undan för mig - hela golvet rasade samman och jag faller ned som ett trasigt, gammalt korthus. Längre ned i det bottenlösa. Ångesten och oron klöser sönder min själ med sina vidriga klor. Tar död på mig i ett rasande tempo.
Det är som vanligt den här tiden på året. Ser inte ens fram emot sommaren och semestern. Ser bara det svarta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar