Förlåt...

Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Inga små skiftningar utan jag flyger som en liten vante mellan de två dikena. Rufsig i håret och alldeles yr och omtumlad försöker jag komma på fötter och jag stapplar fram. Bara för att i nästa ögonblick åka omkull igen. Hela mitt jag spänner sig för att återfå och behålla balansen. Jag biter ihop käkarna och värken sprider sig bak i nacken.

I mina desperata försök att få kontroll över mitt liv glömmer jag bort att äta. När jag gör det som jag behöver allra mest - vilar, då får jag ångest. Paniken kryper sakta men säkert närmare när tystnaden sprider sig. Om jag inte har något att göra så får tankarna fritt spelrum och ångesten gör entré.

Rädslan över att inte bli sjukskriven på tisdag skapar skräck och ren och skär panik. Det sköljer över mig i vågor och får blodet att frysa till is. Känner mig smått dramatisk. Tänker att M kanske har rätt ändå. Att sjukskrivning kanske inte är det rätta för mig. Att jag inte ska prata med folk om hur jag mår utan hålla det för mig själv. Tänker att jag överdriver. Att jag inte mår dåligt - jag är bara lat som inte vill jobba.

Samtidigt vet jag att jag inte mår bra. Jag vet att sjukskrivning är det enda rätta för mig just nu. Jag vet att jag behöver prata och vara öppen mot folk om hur jag mår. Det är mitt sätt att hantera mitt liv och mitt mående. Jag skäms inte för hur jag mår och jag har bara mött förståelse när jag har berättat. Jag vet att jag inte överdriver. Jag mår dåligt och jag är inte lat.

Men ändå finns osäkerheten där. Gnager sig längre och längre in i min själ. Får mig att tveka. Får mig att tvivla på mig själv och hur jag känner.

Nu vet jag att jag snart måste stänga ner här och sova och genast biter jag ihop käken mer och ångesten kommer krypande. Vet inte vad det är jag är så rädd för. Tystnaden? Mörkret? Jag vet inte...

Ställer datorn bredvid sängen och startar igång en serie. Då somnar jag inte till tystnad. Brukar gå lättare då. Ger inte tankarna det utrymme som de vill ha. Trycker undan det jag känner i ett desperat försök att få frid. Går väl sådär. Det blir ju inte bättre - jag skjuter bara på problemet.

Men just nu - innan jag vet vad som ska hända så gör jag så. Jag kan inte hantera det på något annat sätt just nu. Jag orkar inte det. Kan du förstå det? Kan du förlåta mig för det?